Sen i höstas har jag ägnat mig åt en del navelskådande, bl a började jag gå i samtalsterapi. Det är alltid en resa och man vet inte alltid var man landar och när man kommer fram. Men det gör det samtidigt så intressant, att man får lägga fokus på själva resan och “medlen” för att efter ett tag antingen hitta ett mål eller en väg till målet.
Det kommer upp saker när man tittar in i sig själv och börjar gräva. En del saker är trevliga och roliga men det är sällan där man stannar till….utan det är de mindre trevliga sakerna man tar en paus vid, tittar extra noga på, vänder och vrider på det, och ser vad man kan lära sig av dom och hur man kan använda dessa ofta negativa saker till framtida positiva saker.
Alla borde någon gång unna sig terapi, jag förstår varför alla amerikaner har sin egen “shrink” =) Sen kan man kanske undra varför en del behöver gå år ut och år in, då kanske terapiformen är fel? Men det är nyttigt att skåda in i sig själv under en tid. Det ger ett avstamp till något nytt och förhoppningsvis ett nödvändigt avslut och helande på gammalt. Samtidigt tar det kraft, mycket kraft. Och det gäller att man kan lita på sin terapeut för om man snubblar över något obehagligt och det blåser till kan man säkert bli yrslig och tappa balansen.
Jag har tidigare testat KBT som ju hyllas så högt men efter 2 terapeuter insåg jag att det inte var här och nu utan då som var nyckeln. Så det blev något så flummigt som existentiell psykoterapi. Det visade sig vara alldeles perfekt för mig som kan sitta och pilla i saker i detalj och samtidigt vill behålla helheten kvar. Intressant nog hittade jag info om terapiformen i en söndagsbilaga…
Ibland blåser det till ordenligt. En del minnen som ligger djupt begravda och troddes vara glömda orsakar stormvarning när de kommer fram. Inte bara hos mig utan även hos de som jag delar de upptäckta minnena med. Och så hårt de kan sitta!? Och visa sig störa en så in i bäng. Saker som hänt i barndom och under ungdomsåren och som då kanske inte ens verkade vara nåt särskilt men som i “minnenas inkubator” har fått helt andra proportioner. Eller det är kanske inte perspektivet i sig som ändrats utan att de gärna gett en snöbollseffekt – eftersom detta hände då hände sen detta och då byggdes detta på….? Ja inte lätt alla gånger. Men spännande, även om blir både skratt och tårar och jag fått en helt annat uppskattning av både Bergman och Norén….. Det blir mycket att plocka upp, betrakta, släppa……
Det ger en också tillfälle att se sitt eget beteende med distans. Vad som triggar en till vissa beteenden och vad som gör en glad eller arg utan att man kanske är medveten om varför. Mycket som sker på ett omedvetet plan ger ju väldigt konkreta beteenden. Och det synliggörs under samtalen.
Att vara i terapi är både skönt och jobbigt. Skönt för att man tar tag i saker man kanske skulle ha svårt att göra på egen hand. Jobbigt för att man blir så känslomässigt labil, eller jag blir det i alla fall. Alla reagerar väl olika men det är nog inte ovanligt. Att man blir lätt-påverkad och har svårt att kontrollera sina känslor. Om man som jag är ganska tänkande blir det jobbigt när man åker emotionell berg-och-dal-bana. Men det hör till processen. Och det ger en positiv effekt i sig.
Nu är det tyvärr svindyrt och inget som betalas av försäkringskassan. Och jag undrar varför? För hur mycket friskare och arbetsföra skulle inte svenskarna vara om de fick tillfälle att sanera och friskgöra inte bara sin kropp utan även sitt psyke? I dessa tider där man inte frågar hur sjuk man är utan hur mycket man kan jobba? Men det är jag det. Och jag navelskådar ju just nu så då ställer jag även frågor som aldrig besvaras…..