Kanske en konstig fråga men jag undrar faktiskt. Det blir så när man läser mer än 3 minuter på blocket om hundar som söker nya hem…

Det verkar som om man idag kan vara ganska iq-befriad för att skaffa hund. En impuls man följer, en önskan om något och man bara gör.  Åker och köper en hund, en valp eller vuxen, men en levande varelse som man tar på sig ansvaret för utan större eftertanke. Uppenbarligen utan att ha tagit reda på minsta fakta innan man tar på sig ansvaret. Och med säljarens goda minne….

För om man inte får vara ganska blåst hur kan man då bli less på hunden och på dess behov? Less på att den måste gå ut, få mat, få stimulans, få kärlek, få en uppfostran, få sällskap, få både vardagsvård och ev veterinärvård och allt annat som skapar en trygg tillvaro?

Hur kan annars så många hundar hamna på t ex blocket? Alla “allergier” som blossar upp när hunden är runt 6 månader, alla som upptäcker att deras lilla “sessa” har större behov än man kan tillgodose  när hunden fyller ett?

Var kommer denna djursyn ifrån? Hur har vi så lärt bort att känna och tänka? Att ta ansvar? Och bara konsumera? Även levande varelser?

Eller har hundar eller djur överlag inga rättigheter alls längre?  Är de som i lagens mening en sak, som en soffa eller lampa, som man skaffar för den föll i smaken men när den inte var så bekväm eller passande längre så  gör man sig av med den?

I skolan fick jag för en himla massa år sen lära mig om en fransk filosof som såg människan och alla varelser som maskiner med en viss livslängd. Lite som att man vreds upp vid födseln och sen utförde sina mekaniska rörelser tills det tog slut när man dog. Då var det en reaktion på kyrkans makt och doktriner men vad är det som gör att många verkar ha denna syn på levande varelser även idag?

Jag förstår verkligen inte.  När man möter djur – eller för den delen människor – så måste man väl förstå att de alla har sina känslor och tankar och behov?  Eller? Att de andas inte för att de är “uppladdade” och nu rör sig mekaniskt fram och tillbaka tills de dör utan att de är varelser som andas för att de lever och känner och tänker och reagerar på det de upplever, lär sig av erfarenheter, provar sig fram i relationen med sin människa eller andra djur!?!?

Och hur kommer det sig att man tröttnar på en valp? Jag menar inte att man blir trött av att ha valp för det kan man visst bli utan att vilja göra sig av med valpen för det. Men att man vill ha bort valpen för att den tuggar på saker, kissar inne, gnäller osv? Vad gör det så svårt för folk att förstå att en valp är en bebis som inte kan så mycket och som behöver hjälp att lära sig allt om livet? Att den inte kom med allt som en “klar” hund kan (om man nu nånsin blir “klar”).  Och varför förstår folk inte att man som djurägare faktiskt tog på sig ansvaret att lära valpen just detta och allt om livet när man köpte den?

Eller har ingen ansvar för något längre idag? Inte heller för en skyddslös varelse som faktiskt inte rår för var den hamnar?

Om någon kan förklara……?