När jag efter många års kringflackande liv insåg att jag skulle kunna ha djur var jag först inne på katt. Nu blev det hund men jag har alltid gillat katter. Sen dök tanken upp igen flera år senare och jag började kolla runt på hemsidor, både olika katthem och blocket.
Hösten 2004 fick jag kontakt med en tjej som hade annons på blocket på sina 2 kattpojkar, bröder, som hon letade hem till. Jag var dit en vardagskväll, de var jättefina, hon var trevlig och “seriös”, vi gillade varandra och jag bestämde lite senare samma dag att jag skulle ta dom i veckan efter. Hon ville ha lite tid att ta farväl eftersom hon omplacerade pga fästmannens allergi och jag fick tid att förbereda hemmet. Allt verkade bra och katterna hade bägge visat sig från sin bästa sida. Sen fick jag inte tag i henne. Det gick nån vecka, 10 dagar och jag fattade ingenting men vad ska man göra. Folk kan ju bete sig konstigt ibland.
Sen ringde telefonen och en okänd kvinna undrade om jag hade varit och tittat på katterna tidigare? Och om jag var intresserad av att ta dom? Ja svarade jag lite förvånad och sen berättade hon att ägaren hade dött några dagar efter att jag varit där. Hon hade helt enkelt inte vaknat på morgonen, troligen ett aneurysm i hjärnan. Detta var bästa vännen som nu gått igenom mejlen för de visste ju att hon hittat någon till katterna som för tillfället bodde hos andra vänner. Så jag åkte över samma kväll och hämtade katterna som var ganska låga. Det intressanta var att vännerna sa fel namn på katterna för de hade bytt beteende med varandra – den blyga hade blivit den sociala och den sociala vägrade komma ut ur garderoben. ….
Morgan, den blyga katten och
Leo, den sociala katten.
Så kan man bli med katt. Men det blev bra. Jag hade ju hunnit förbereda hemmet med tillflyktorter högt upp för katterna och de första 3-4 dagarna höll de sig helt gömda och smög bara runt på nätterna men sen kom Leo fram och började studera hundarna. Varken hundar eller katter var vana vid katter resp hundar men de hittade snart ett sätt att umgås.
Hundarnas relationer med katterna var unika. Leo och Egon blev snabbt kompisar som hade smyga-lekar. Nelson blev aldrig vän med katterna utan ignorerade dom. Morgan fortsatte länge och var lite halvrädd.
När Bruno kom var han inte kattvan och han kan fortfarande jaga katterna. Men som tidigare så var det Leo som först lärde Bruno genom att stryka sig emot honom. Numera kan Morgan också gå emellan benen på eller fram till Bruno utan att det händer så mycket.
Nilaq tog över Egons roll och leker med katterna, ffa Leo. De ligger gärna och gosar tillsammans på sängen. Morgan är fegare och håller avstånd men han rusar inte iväg längre när hundarna rör sig.
Leo är väldigt stabil och social. Fika betyder för honom att hoppa upp på köksbordet och vara med. Han ligger gärna på ryggstödet eller på stolen bredvid, inte gärna i knät och att bli buren är under hans värdighet. När han är på goshumör får man gärna klappa magen men bara när han vill. Han är äventyraren som gärna drar iväg på turer. Jag har hämtar ner honom ur flera trädtoppar…. Egentligen borde han vara utekatt men inte i stan…Han är stadig i kroppen med en kort supertjock päls och mer en allätare.
Morgan är social på ett annat sätt. Inte med alla utan med utvalda. Då ska han ligga i knät och spinna och man ska hålla honom i famnen. Han behöver närhet. Han är fantastisk på att hoppa högt och långt, otroligt smidig. Inte lika äventyrlig som brorsan men gärna ute och han jagar om han kommer åt. Men sen vill han in och sova om nätterna. Han är kräsen i maten och ganska tunn i kroppsbyggnaden. Mycket kelig och kan kärleksbitas. Han fixar gärna med håret med folk…. Hans päls är halvlång och sidenblank.
I juni 2011 valde bägge att under en semester i Småland att prova på livet i skogen. Detta trivdes de så bra med att de trots att jag var förbi ett par gånger nu har valt att stanna kvar. Det finns en hästgård i närheten så de har en tillflykt under vintern. Bara att önska dom lycka till som smålänningar!