Idag kunde jag äntligen hämta bilen igen. När jag satt där och körde hemåt – nej inte på Hornsgatan – kände jag ren lycka.  Denna känsla har hållit sig från mig ett tag. Det har varit så mycket motgångar under senaste året.

Jag lärde mig på riktigt vad lycka är under de månader som jag bodde i det gamla Sovjet, i Leningrad som det då hette, St Petersburg nu. Detta var 199o och perestroika modeordet.  Med matkuponger, en dålig potatisskörd och en riktig rysk vinter var det tufft för folket. Mina vänner sa åk hem, kom en annan gång. Men envishet är inte bara ett drag hos mina hundar och jag blev kvar hela perioden med de studiemedel och de matkuponger jag tilldelades. Att då upptäcka att korven, mjölken, bröd, tågbiljetter eller vad det var man behövde  fanns kvar att köpa när man stått klart i alla köer gav en känsla av ren och skär lycka. Att lyckas ta sig genom en 5.miljoners stad med ett transportsystem som var på väg att bryta ihop gjorde en också lycklig. Att komma hem till människor som inte har något men ändå trollar ihop en måltid och erbjuder att dela är lycka.

Även om det var en jobbig tid så var detta något jag tog med mig hem til väst. Redan på vägen hem möttes jag av vårt överflöd på finlandsfärjan och det var något av en chock  att komma hem. Och det som inte fanns här var just känslan av lycka. Här med våra välfyllda skåp och tillgängligheten till allt  så jagar vi efter lyckan lite förgäves. Den drunknar lite i alla prylar.

Kanske var det därför jag behövde ett motigt år, för att återupptäcka lyckan och kunna uppskatta den? Man behöver ju olycka för att förstå lycka.  Och lyckan finns ju hela tiden omkring oss – att se hundarna springa lösa och leka, att träffa en vän och ta en kopp kaffe, att få tillbaka bilen efter många veckor…. Man måste bara leva i nuet, då är det lätt att uppleva lycka.