När man ska gå kurs brukar det vanligen stå att för den och den kursen krävs dessa förkunskaper. T ex vill många att man har god allmänlydnad förslagsvis genom att ha gått en eller flera kurser i detta innan man börjar med rallylydnad, agility eller tävlingslydnad. För att kunna klara och tillgodogöra sig klass 3 kan man inte hoppa in direkt i klass 3 utan ska ha gått 1an och 2an först. Då tänker man linjärt: A->B->C och det man lär sig i A är grunden för att lära sig delarna i B och på A och B bygger det man lär sig i C.  Men tänk om man inte lär sig saker linjärt?

Jag minns när jag åkte på mitt första dalmatinerläger och var anmäld till tävlingslydnad. Man skulle vara klara för tävling men jag hade gått en kurs och tränat lite grunder med Egon. Ändå var jag sugen på att åka på läger och tänkte att det får väl gå ändå på nåt sätt. Så vid kursstarten frågar den mycket trevliga och kunniga instruktören från den lokala brukshundsklubben om hur långt vi kommit och jag sa som det var, att vi precis börjat men att vi hade tränat mycket kontakt och följsamhet och att Egon var snabb och att jag jobbade med klicker. Jaha, då får vi väl se sa hon. Och sen gick vi en lydnadspromenad i skogen där vi stannade upp och gjorde olika moment en och en på olika platser sp hon såg hur det var i praktiken. En av de första momenten blir läggande under gång.  Jag går, kommenderar ligg och går vidare ett par steg och vänder. Går tillbaka till Egon som ligger som spikad, ställer mig hos honom, kommenderar sitt och avslutar momentet. Massor med beröm och godis. Jaha, hur länge har ni tränat detta då? Detta var första gången. Ja just nu ja. Nej överhuvudtaget. Ojdå sa hon. Det var väldigt.  Nu blev hon faktiskt under helgen över lag positivt överraskad över hur duktiga dalmatinerna var för hon hade inte träffat så många och de hade väl inte rykte om sig direkt.

På ett sätt var jag överraskad att det gick så bra men samtidigt inte. Vi hade ju tränat kontakt och följsamhet och även snabba sättanden och lägganden framför mig men aldrig momentet som sådant. Så det var ju toppenkul. Och väldigt inspirerande för den fortsatta träningen. Det satte även igång en del funderingar. För man behöver kanske inte harva på med allmänlydnad för att få en fungerande precision? Det kanske t o m försvårar om man har hållit på? Nu menar jag inte att alla har tjatat ihjäl sina hundar i vardagen men ….

Här kommer vi ju tillbaka dels till frågan på dressyrföreläsningen – är de skillnad på hur man lär in tävlingslydnad mot hur man lär in vardagslydnaden? Och varför? Och så kom frågan om förkunskaper kan försvåra upp i en kommentar på tidigare inlägg. Kan förkunskaper stjälpa istället för hjälpa?

På  norska Canis klickerskola pratar man om grundfärdigheter som hunden ska kunna, 17 st om jag minns rätt. När hunden kan dessa kan de kombineras i det oändliga och täcker både lydnad, bruks, vardag och sök. Det är ju också förkunskaper fast det är inte färdiga moment utan en massa delmoment. Det kommer ju nära min upplevelse med Egon fast vi inte hade gått kurs för Canis utan för instruktörer som kom från brukset men som även tränade med klicker. Men om man nu inte behöver förkunskaper, kan man ändå träna in vad som helst då? Och hur lång tid tar det jämfört med linjär träning?

Jag har ju jobbat en hel del med omplaceringshundar, dels egna men även andras. Och där vet man ju egentligen inte vad hunden kan oavsett om man har historian på hunden eller inte.  Så steg 1 är egentligen alltid detsamma oavsett om det är en valp eller en vuxen hund – att jobba upp kontakten och följsamheten. Med en vuxen hund kan man ju då märka att den redan kan detta. Och sen bygger man vidare utifrån det. Där kommer ju shapingen in som ett sätt att snabbt forma fram det man vill ha utan att ta hänsyn till ev förkunskaper.

Ett annat exempel är brandvarnarträningen. Jag gick instruktörsutbildningen med Egon för Anders Hallgren augusti 2008.  Det var en rolig helg där vi jobbade med olika delar i brandvarningen och både provade och diskuterade hur man kan få fram vissa beteenden som kanske inte kommer naturligt. Mycket inspirerande. Sen har jag hållit kurser i detta. Den första var en träningskurs för mig eftersom jag helst ville jobba med klicker och att shapa fram de olika beteendena och då måste man ju testköra för att göra ev ändringar i konceptet. Därefter blev det kurs för en grupp på brukshundsklubben. De flesta var instruktörer men även ett par hundägare var med. Det blev en oerhört lyckad kurs. De hade alla hållit på med klicker men inte med shaping utan mest använt klickern som en starkare signal än rösten. Nu fick de jobba med de olika delarna under 2 helger och sen satte vi ihop det hela under 3e helgen. Alla hundarna kunde då väcka sina ägare och påvisa rökkällan. Så häftigt.  Nu skulle man kunna säga att hundarna var mycket träningsvana för de var alla mycket aktiva och tävlade men dessa beteenden man behöver i brandvarningen jobbas ju vanligen bort – krafsa, hoppa på, slicka, skälla, vara “jobbig” överlag. Precis det man inte vill ha i en agility eller lydnadshund. Så förkunskaperna, att sitta stilla länge och vänta på ett kommando var faktiskt i vägen i denna träning. Ändå kom alla hundar över tröskeln i perioden mellan helg 1 och 2.

Och med tanke på ovanstående så är det nog faktiskt så att man inte behöver ha några förkunskaper till kurser man vill gå. Det man behöver ha är kontakt med hunden och en hund som vill jobba med sin ägare. Och det lärde man förhoppningsvis valpen och unghunden.