På morgnarna går vi vanligtvis en runda på Långholmen. Strax efter bron ligger en stor fotbollsplan och ofta tvärar vi över och jag kopplar loss Bruno och släpper kopplet till Nilaq. Sen busar vi lite så de får springa igång sig…..

Härom dagen fick Bruno en av sina små knäppar och började springa åt andra hållet och  ut och bort från planen. Han hörde inget, såg inget, utan sprang mållöst  fram till folk medan han letade efter mig (tror jag, när han går in i detta tillstånd får man väl kalla det kan man inte nå honom än mindre förstå vad han gör?). Det var många småbarnsföräldrar på väg till dagis och de var inte så glada. Samt ett antal kvinnor med utländsk bakgrund, på väg till folkhögskolan, som såg lätt skräckslagna ut över den lösa prickiga hunden. Och där sprang Bruno. En bil hann tack och lov bromsa och när han kom till brofästet vände han av sig själv. Sen kom han till sig igen och fick då syn på mig och var jätteglad att kunna springa fram till oss. För jag joggade ju efter med Nilaq i koppel och ropade och viftade (vilket han inte alls tog in) samtidigt som jag bad om ursäkt till alla jag passerade…. Nåja, det gick ju bra men lite hjärtklappning får man allt. Rätt vad det är kanske det går illa. Så nu har det varit lite mer koppel igen på Bruno. Trots att han håller så fin kontakt när han är närvarande är det läskigt när han är borta …

Ett par dagar efter denna händelse kopplade jag ändå loss honom igen på planen och han höll fin kontakt med mig. Även Nilaq fick springa dock med kopplet kvar och hade jättekul med en leksak. Sen fick hon syn på nåt och innan jag hann med satte hon av. Full fart och fokus på en liten liten svart kanin som satt i andra änden av planen, den  gränsar mot ett dagis. Den var bara ett par centimeter stor på det avståndet. Men Nilaq såg den. Jag ropar och hon fortsätter springa och hänger på den lilla kaninen som upptäcker faran väldigt sent. Når den sätter av är hon bara några meter ifrån men den sätter iväg på kaniners vis och smiter in på dagiset tror jag. Jag ropar igen och se där, lilla fröken har full koll på mig men tvekar något i valet – kanin eller matte…. men så springer hon faktiskt tillbaka. Stoppar och är på väg att vända igen – vi pratar inre konflikt – men så fortsätter hon ner på planen och stannar 10 m ifrån mig. Hon tittar tillbaka men lyssnar på mitt vid det laget barska nej och jag kan ta henne. Hon står och darrar och vill verkligen springa efter den busiga kaninen igen. Men hon väljer att stanna kvar. Lite stolt blir jag ändå över stumpan! Hon har ju mycket jakt i sig och inte så värst mycket impulskontroll. Och hon valde att både komma och stanna. Sånt lever man länge på.

Det finns ju situationer där jag undviker att släppa henne.  Hon har ju visat att hon inte kan kontrollera sin jaktlust fullt ut. Det går sämre om hon får springa lös med syster sin så det har vi slutat med, de får vara lösa en och en. Och när hon jobbar behöver jag inte heller vara orolig. Springer hon ut på ett sök så är hon fokuserad på just det och inte på harar, rävar, lösa hundar eller annat som rör sig i markerna. Fast hon har koll….

Igår var det avslutning på sökkursen och det blev en bra träning. Det jag kommit fram till är att hon behöver vänta och få lite tråkigt. Om hon får gå på direkt är hon så upphetsad att det inte blir bra…. Och hon behöver gå ifrån hundarna lite. Det blir för störande för henne att jobba bland de andra hundarna. Sen körde vi lösrulle på slutet och den tog hon direkt från figgen och hon släppte den i det ögonblick hon fick syn på mig, eller hon stannade upp då, jag såg henne genom grönskan och det var där den låg när vi gick förbi i påviset. Hon har bra koll på grejjorna och duttade med nosen på rullen där den låg på marken….. Men ta den, nej det skulle hon inte.