Svårt att välja ett enda minne men vi plockar väl ett för var hund för rättvisans skull =) Och så tar vi det roliga ögonblicket också när vi ändå är igång!

Nelson – favoritminnet är förstås första blodspåret: efter alla dessa kurser där vi varit medelmåttiga så var vi bara bäst! Att se vargen komma fram i ögonen, det var oerhört läckert att se gnistan i hela hunden. Han gav aldrig upp i ett spår. Det roliga ögonblicket var när han efter 14 månader en dag bara helt ignorerade Egon som kom in i sovrummet och dessutom hoppade upp i sängen bredvid oss.

Egon – första dalmatinerlägret i Brunskog som vi deltog i “lite på skoj” och första dagen, andra eller tredje övningen så ville instruktören se ett “ligg stanna kvar”. Vi var andra ekipaget. Egon utförde momentet perfekt. När hon frågade hur länge vi tränat och jag sa att det var första gången vi ens provade momentet så trodde hon mig inte…. Men med Egon var allt möjligt! Det roliga ögonblicket var när jag insåg att han under en promenad på holmen helt sonika valt att gå med det par med hund som vi mötte…. utan att skänka mig en blick gick han med….det roliga? Jag visste inte att jag hade skaffat en retriever!!! Han kom tillbaka efter 5 minuter och låtsades som ingenting…

Bruno – när han plötsligt gick från att vara rädd för vatten till att älska att simma! Det går inte att beskriva hur lycklig man blir när en hund kommer över en rädsla och visar ren glädje istället!!
Hans liv är fullt av roliga ögonblick men lyckan han utstrålar när han jagar löven i vinden är svår att slå…..

Nilaq – med denna hund är det många härliga minnen och ett par riktigt svarta minnen. Favoritminnet står sökträningen för. Häftigt var det när räven passerade figgen strax innan jag skickade ut Nilaq (vilket jag inte visste) men hon valde att markera figgen och komma tillbaka till mig framför att jaga räven som ju hade varit det “naturliga” för henne. Då kändes det bra!