2009 har verkligen varit ett tungt år. I slutet av 2008 var vi på gång och skulle starta upp ett nytt företag. Men hur vi än har slitit så har allt gått i stå och mötts av såna hinder att vi till slut fått inse att vi måste skjuta på starten. Så mycket energi som har runnit iväg i onödan.

Av en numerolog fick jag rådet att bara ägna mig åt utbildning 2009, att förkovra mig under hela året och inte försöka starta nya projekt. Att läsa, gå kurser, ägna mig åt mig….. Och jag har verkligen försökt följa det rådet. Men det har delvist kännts som att fördriva  tiden, lite onyttigt. Men en kurs jag verkligen uppskattade och kommer att fortsätta förkovra mig i är SATS med Kayce Cover.

Det tungsta har ändå varit att släppa Egon. När han fick somna in den 20 maj var det en chock men jag hade ju så många gånger de senaste åren undrat om jag var självisk som höll honom kvar.  Min uppfattning är att han inte led under eller mellan anfallen, att det var något han inte riktigt var medveten om och att han hade ett bra liv. Men trots detta låg det dåliga samvetet  där och gnagde. Så konstigt det då blev när han faktiskt fick somna in. Och så annorlunda det blev jämfört med Nelson. Ingen lugn och fin stund utan otrolig stress på kliniken och att trängas med egotrippade hundägare som visade noll respekt.  Veterinärer som ingen av oss kände och som inte förstod våra behov. Mitt i detta fick min älskade Egon släppa och slippa sin trasiga kropp. Nej, så kommer det inte att gå till flera gånger.

Det dåliga samvetet för Egon påverkar mig fortfarande. Inte för Egon som jag saknar så utan för lilla Nilaq. För att hon skulle komma var Egon tvungen att gå…. Hur tungt är inte det? Och så orättvist mot henne. Ändå finns det i bakhuvudet varje gång jag ser på henne. Och trots att  det var meningen att hon skulle till mig undrar jag om inte priset var väl högt. Eller så är det min egna brist att se det som alla andra tycks se, att det är perfekt.

Under året har även min pappas hälsa vacklat och trots att han är relativt stabil nu så har min syn på det tyska sjukvården omvärderats rejält. Ingen samordning, ingen omtanke,  bara tjäna pengar. Det trodde jag inte och det var ingen rolig insikt. Avståndet gör det inte lättare.

Ja året som varit har verkligen inte varit ett höjdarår. Men nu har vi ett nytt år och allt kan bara bli bättre eller hur?