När man lyssnar på olika hundtränare så har alla olika uppfattning om känslor. En del ser känslor mer som ett störande inslag i träningen och vill att du som hundägare ska vara så neutral som möjligt. Andra vill att vi endast inriktar oss på själva beteendet och därmed utesluter ev känslor. En del hundtränare trycker på att det vara kul, att träningen sker med glädje. Eller att du som hundägare ska lägga dig i ett emotionellt läge och sända till hunden.
Men säger detta något om hur känslor påverkar oss och hunden? Jag tror de flesta som lever med hund tycker att det är mycket känslor inblandade. Glädje och skratt när vi trivs och har skoj ihop, kanske roliga aktiviteter vi ägnar oss åt tillsammans med hunden. Gråt och tandagnisslan när hunden inte gör som vi vill. Rädsla när hunden visar aggression. Skam när vi ser andras blickar på vår “hopplösa” jycke…. Många känslor är det.
Har hunden känslor då? Det är ju svårt att alldeles säkert svara på. Fast jag tror de flesta idag anser att hundar har ett rikt känsloliv. Och att de är duktiga på att läsa våra känslor och avläsa hur vi mår. De flesta har säkert haft en dålig dag som blivit betydligt bättre när hunden visar oss omtanke eller lockar oss till skratt med sina tokerier. Likadant kan vi se hur hunden beter sig mer illa om hundägaren själv har en dålig dag, kanske pga värk eller sjukdom.
Jag minns att Nelson var precis sån, en ibland vidrigt ärlig spegel av mig och mina känslor. Mådde jag bra och var i balans så var han en drömhund. När han betedde sig illa och var allmänt jobbig så behövde jag bara se hur jag mått de senaste dagarna för att se sambandet – mina dippar blev hans aggressiva utspel. Det tog mig många år att se detta. Egon var mer avskärmad men med honom hade jag inte samma band heller. På ett sätt litade jag mer på Egon i olika sammanhang även om han också kunde ställa till det. T ex var han väldigt känslig för personer vi mötte, han kunde gå emot med glatt viftande svans för att precis framför en person börja vrålskälla mot dom…… Bruno är inte heller lika sammanflätad med mig, han har sin egen “autistiska” värld där han bara är glad och lycklig och jag inte kan nå honom alla gånger. Men det gör också att när han har sina dippar behöver jag vara i balans. Vi ska definitivt inte köra behandlingar samtidigt, om vi bägge dippar synkat blir det väldigt jobbigt. Nilaq är instämd både på mig och på Bruno. Det märks så väl att om Bruno har bra dagar så är hon väldigt harmonisk, har han dåliga dagar har hon taggarna utåt. Lika med mig. Hon speglar verkligen flockens emotionella status med sitt beteende.
Självklart blir det pinsamt ibland. När hunden läser min ovilja och gör ett utfall och jag ska låtsas vara trevlig och släta över….. Men ibland blir det också väldigt bra av precis samma anledning, hundarna ger uttryck för det jag känner. De går t ex gärna fram och charmar vissa män…. Ja vad ska jag säga, vi är alla djur =)
Den amerikanske hundtränaren Kevin Behan har skrivit en bok om hur hundar reflekterar våra känslor med sitt beteende, “Your dog is your mirror”. Än så länge finns den bara på engelska. Men den ska jag läsa nu och se vad han har kommit fram till i ämnet.
