Bruno är i grunden en liten mjuk kille med en stor portion envishet. Han är dock direkt dålig på hundspråk och därmed har en rad problem relaterat till hundar visat sig under de dryga 3 år jag har haft honom. En del hade han med sig, annat har tillkommit.  Möten med nya hundar gör Bruno ofta avvaktande men inte alltid – vissa bryr han sig inte om. Om de stojjar och leker blir han orolig och kan skälla till men är lätt att bryta.

Men det finns en sak som utlöser total panik och försvarsberedskap i honom och det är när han får nos på W. W är en stilig siberian husky hane som bor med ett äldre par som haft huskies hela livet. Man ser dom gåendes över hela söder med hunden i långlina och en påse godis i fickan, alltid redo att stanna och snacka hund en stund. Fast kanske inte med mig för W och alla deras huskies hatar dalmatiner, har alltid gjort, kommer alltid göra.

I början när Bruno och W möttes tog vi in hundarna och passerade och det gick hur bra som helst. Mina tidigare dalmatiner har inte alls brytt sig om deras huskies och inte heller om W som är ensamhund.  Inte ens när de varit lösa, de har ignorerat varandra och hållit avståndet. Men nu har jag Nilaq som var väldigt social som valp och W tyckte att hon var söt. Eller tyckte det tills att hon läste lusen av honom – det gör hon med alla hanar som vågar nosa på henne utan skriftlig inbjudan – och efter det tycker W inte att hon är fullt så söt längre. Utom när hon löper då.

När Nilaq löpte första gången för 2 år sen möttes vi som vanligt under promenaden och tyvärr sprang Bruno då fram till W som höll på och nosade på Nilaq och det sa förstås smack så satt W i Brunos kind. Det blev inte så mycket skador eftersom ingen av dom slets isär och W släppte efter en stund men först hann Bruno springa mot mig med en hund sittandes i kinden. Bruno var inte glad. Nilaq blev ursinnig. W ångrade sig nog men det var så dags då. I alla fall så har vi ju fortsatt mötas på promenaderna och eftersom vi alltid går undan har det ändå funkat med hjälp av lite godissök och avledning. Bruno har heller inte problem med andra huskies utan det är just W.

Men nu har Brunos nos öppnats upp och han känner ALLA  dofter. Och han känner då även doften av W även om han passerar på långt håll och inte syns. Bruno blir då galen. Han vill veta var doften kommer ifrån och hotar samtidigt med hela kroppen. Även om ingen hund syns, vilket ser ganska gulligt ut. Men det är det förstås inte. Han går upp i varv och blockerar och det tar en stund att få ner honom igen. Får han nos på någon av ägarna utlöser det samma reaktion även om han ser att hunden inte är med. Så det sitter ordentligt. I detta läge hjälper heller inte den gula bollen att avreagera sig på.

Tyvärr har paret som äger W liten eller ingen förståelse för att jag vill hålla avstånd till W och helst vill undvika dom och hans doft.  Deras hund är ju lugn och stirrar bara intensivt på Bruno när han sätter igång.  Ibland tycker jag mig se W hånle lite överlägset men det är säkert mina känslor bara.  Paret tränar gärna “sitt” med W framför oss eftersom de troligen tycker det är bra att deras hund är så lugn medan en annan hund skriker.

Hur som, andra människor kan jag inte förändra men jag kan ju hjälpa Bruno. Och jag har klurat ett tag över hur det skulle kunna gå till. Det är inte åsynen av hunden utan doften som triggar, det har blivit tydligt. Och doften kan ju komma fastän jag inte sett paret eller W.  Och hur tränar man doft? Funderade på om jag skulle be om en tygbit de gnuggat i Ws päls i en sluten glasburk att ha hemma och träna på. Men hur bra är det att ta hem doften av W i vårt hem? Jag har ju kört avledning som funkar bra tills doften kommer och jag har provat ttouch som har funkat på alla andra hundar men inte på W. Det sitter djupt med just W.

Det finns faktiskt en hund till som bitit Bruno men den kan vi möta och passera så länge vi inte går nära. Är de lösa kan de passera ganska nära men nu med Brunos knä går han inte lös på samma sätt och i koppel blir det inte bra. Men med den hunden har Bruno inga direkta problem, det är doften av W som utlöser paniken.

Så efter mycket funderande slog det mig idag i regnet. Kanske kan jag ställa om känslorna som förknippas med doften till något positivt? Jag har ju gjort det med tidigare hundar när de blivit rädda för något men just med dofttrigger har jag inte jobbat. Det är ju svårt att veta när doften kommer…. Men idag gick jag på beteende. Jag råkade även se W komma längs stigen nedanför oss så när doften kom upp till oss var jag lite beredd. Och istället för att försöka bryta Brunos beteende satte jag igång och jollrade och pratade om roliga och fina och söta W. Bägge hundarna tittade skeptiskt på mig men Bruno avbröt ändå och kom och tog en godis innan han kom ihåg doften men med lite till jollrande la sig beteendet och kanske även paniken ganska fort.  Nilaq bestämde sig för att detta nog var en ny härdsmälta hos matte men bara det kom godis kunde hon ha överseende….

Vi hamnade sen efter W på en raksträcka och jag tyckte nog att Bruno brydde sig snäppet mindre om att W gick där framme. Nu gäller det bara att se till att komma ihåg detta. Det gäller ju att vara med när det händer oavsett när under promenaden det händer.  Och det får ju bli beteendet mer än att jag kan lokalisera doften som styr träningen. Hoppas det funkar.