Fick anledning att leta bland tidigare inlägg och såg då jag att jag aldrig skrev en rescension av en bok som jag läste för nåt år sen.  Det är “The 100 silliest things people say about dogs” som är skriven av Alexandra Semyonova (http://www.nonlineardogs.com/) och den är på engelska. Men till skillnad mot många engelska hundträningsböcker är denna lättläst. Den är dessutom väldigt rolig, i alla fall om man lite delar hennes åsikter. Annars är den nog jobbig att läsa….

Semyonova är en etolog som publicerat en vetenskaplig studie hon genomfört på hundar under 14 års tid där hon presenterar en flockmodell som bygger på social samvaro istället för rangordning. Hennes studie heter “The Social Organization of the Domestic Dog” och det är vanliga hemmalevande hundar hon har studerat. Coppingers studerade ju vildhundar och gatuhundar förutom sina egna draghundar, många andra har studerat vargar i hägn eller numera ute i de fria. Men hennes studie är på “vanliga” hundar.  Och sen har hon skrivit den mer lättlästa “100 things…” där hon går igenom 100 myter om hundar, vargar och hundflockar. Hon är inte diplomatisk, kanske t o m respektlös, men den modell hon för fram är onekligen intressant och spännande.

Hennes förklaring till att tanken om rangordning och dominansträning fått så stor utbredning är att 1) de som iakttog hundar/vargar/djur var män. Män är biologiskt sett usla på att se små detaljer och skiftningar vilket alla som levt ihop med en man kan skriva under på (hennes ord, inte mina).  Dessutom 2) lanserades dessa teorier av Konrad Lorenz på 30-talet som en del i hans sympatier för nazismen och beundran för Hitler.  Och som om det inte räckte så anser hon att 3) de flesta manliga etologer har en grundsyn som gör att de gärna vill ha en rangordning inte bara bland djuren utan även bland människorna och att de självklart  hör till alfa-skiktet. Sista spiken i kistan är att 4) hundar är inte vargar. Men det är hon ju inte ensam om forskarvärlden att tycka.

Det är en tuff inledning även om jag förstår hennes poäng. Men vad säger hon då om själva flocken och hur den fungerar?  Jo enligt henne är en hundflock ett självjusterande socialt system (SSS) som konstant letar efter inre balans. Med detta menas att flocken består av ett antal individer vars mål är att må bra = vara i balans, varken överdrivet “nöjda” eller “missnöjda”.  Samtidigt som varje individ eftersträvar denna balans gör även gruppen som helhet det.

Hon jämför med ett party. När du kommer som gäst är du glad och förväntansfull inför en förhoppningsvis kul kväll. Du tas emot och presenteras för några för att sen gå runt och ser vilka du känner, pratar med lite, är kanske lite nervös. Du erbjuds mat och dryck där du väljer det du gillar och slappnar av vart eftersom, pratar med fler och fler och mår allt bättre. Medan du går runt hittar du både personer som delar  dina intressen och de som inte alls delar dina intressen. De senare lämnar du snart för att istället prata med de som delar dina intressen. Mindre grupper bildas på så sätt bland gästerna som ändå samsas på samma fest. Samtidigt som du mår allt bättre mår även de andra gästerna bättre när de ser dig smälta in i gruppen och ha kul.  Sen kommer en ny gäst som i sin tur tas emot och är glad och lite nervös…….

Det är så hon ser på flockbildning, en grupp individer som vill må bra i en grupp som mår bra. Denna grupp, flock, justerar sig mot detta mål tills alla är i balans.  Det som hjälper till att nå denna balans är att individerna kommunicerar för att se vad respektive gillar eller inte gillar. Detta görs med hjälp av leken, hundspråk och/eller signaler och en gemensam vilja att få det att fungera i ett samspel. När en ny hund kommer in i flocken är det inte rangordningen som testas genom olika dominansbeteenden utan det är preferenserna – vad gillar du och hur mycket? mot vad vill du helst undvika? – som testas. Så snart dessa testats återställs balansen i systemet. Ju bättre individerna känner varandra desto fortare återställs balansen.

Som exempel: hund 1 kanske älskar bollar men bryr sig inte om mat, hund 2 älskar mat men bryr sig inte om pinnar och hund 3 älskar pinnar men bryr sig inte om bollar lika mycket. Så när hund 1 möter hund 3, de börjar leka och får syn på en boll kommer hund 1 att visa sitt intresse och ev markera mot hund 3 om den försöker ta bollen. När hund 2 kommer med i leken springer alla fram mot godbiten som hund 2 vill ha mest av de tre och de andra låter hund 2 få den mot att de får ta sin boll resp sin pinne. Alla samsas. Om nu en hund lämnar flocken och återkommer vid ett senare tillfälle minns de andra att den hunden föredrog bollar framför pinnar eller godis och balansen är tillbaka.

Det finns dock en viktig grundregel som måste vara uppfylld för att detta ska funka och det är att alla “skriver på ett kontrakt” – att inte använda våld “på riktigt”, dvs att morrra, visa tänder och hota är okej kanske t o m nafsa (ska inte behövas men om)  men det är inte okej att faktiskt  bitas.  Och enligt Semyonova är det det som är det viktigaste som valpen lär sig av sin mor – bithämningen. Hon är aktiv motståndare till “kamphundar” av den anledningen – att bithämningen avlats bort och de därför inte fungerar normalt i en hundflock (hennes ord, inte mina).

Jag tycker att det är både en underhållande bok att läsa som sådan men också att den får en att tänka efter. Jag vet inte om hon har hittat “det” som är den perfekta bilden av en hundflock men när jag tänker tillbaka på mina hundar och klienters hundar ser jag definitivt att hon har många poänger.