Det har varit en lång period som jag inte kunnat gå i skogen eftersom Brunos ben inte har hållit. Men nu är vi äntligen där igen! Och det är så härligt att få komma ut och njuta.De första turerna som var korta, korta har nu långsamt kunnat varvas med längre turer i mer kuperad terräng. Det är en balans förstås, för Bruno ska bygga muskler och kondis utan att överanstränga sig. Så det blir ofta rundor i områden där folk rör sig, med eller utan hundar. Och de flesta möten avlöper trevligt och lugnt.  Med tanke på Bruno går jag, och när i sällskap vi, åt sidan och släpper gärna förbi de som går fortare (de flesta än så länge) eller som vi möter. Och det brukar gå bra, ett hej och godis till hundarna, och sen har ser vi bara ryggen av varandra.

Men tyvärr dyker det ju ibland upp smolk i bägaren.  De översociala hundägarna. De som tycker att alla hundar ska hälsa. De som helt lever i sitt ego utan tanke på andra. Senast i morse ett underbart exempel. En kvinna med en irländsk terrier kommer ikapp oss bakifrån. Hunden är lös (vi går i ett naturreservat och det är koppeltvång på hundar). Hon kommer riktigt nära utan att kalla in sin hund – uppenbarligen vill hon att hennes hund ska komma fram till våra – en haltande lös hund och två som går i koppel resp midjebälte – och vi kliver in från vägen på en liten stig så hon ska kunna passera. Hon kopplar nu sin hund som börjar skälla.  “Är de farliga?” ropar hon. “Nej, vi har en skadad hund” svarar jag. Tveksamt om hon hör för hennes hund skäller. “Är de farliga?” frågar hon igen och jag svarar “Nej men vi har en skadad hund och de andra försvarar honom om din hund kommer fram”. Men hennes hund skäller fortfarande så hon hör nog inte.

Istället för att bara gå förbi ställer hon sig nu där stigen går och låter sin hund som nu rest ragg vädra mot oss. Bägge tikarna som faktiskt varit kolugna går nu igång på alla cylindrar och både skäller och kastar sig mot terriern. Även Bruno som jag har kopplat hakar på och han halkar samtidigt till (han blev mer halt igen efter detta). Människan står kvar. Vi jobbar på att lugna våra hundar vilket de snabbt gör men hon står ju kvar och pratar om att hennes hund är så van att hälsa på alla och så tar terriern ett steg till in på stigen och våra drar igång igen. Nu äntligen tar människan sin hund och går. Hundarna tystnar. Vi tar oss ut på vägen igen och väntar på att det ska bli lite avstånd. Istället kopplar hon loss sin hund som genast vänder och kommer emot oss igen, rest ragg. Vi backar undan längs vägen. Hundarna skäller. Hon ropar på sin hund som inte bryr sig.

Hennes hund kommer närmare med bestämda steg. Vi kommenderar hennes hund “stanna” med barsk röst och utsträckt arm och hunden stannar till. Kvinnan springer då ikapp sin hund. “Ja när ni beter er så här onaturligt blir det ju konstigt” säger hon och kopplar sin hund som fortfarande vill fram till våra trots att de skäller och hotar henne.  “Vi känner ju inte din hund! Det kan ju gå hur som helst om hon bara springer rakt på kopplade hundar som försvarar en skadad hund” säger jag irriterat.  Hon hör nog fortfarande inte vad jag säger utan släpar med sig hunden och efter ett tag har de försvunnit bakom nästa krön.  Vi börjar äntligen gå. Bruno haltar mer men det går över efter en stund och vi kan fortsätta vår runda i lugn och ro. Nästa gång ska jag nog bara säga JA om någon frågar om hundarna är farliga men då blir det väl diskussioner om det.

Att det ska vara så svårt för vissa att förstå att inte alla hundar vill hälsa på alla de möter ute, hundar man aldrig mött förut, där våra hundar är kopplade och en hund dessutom haltar – vilket hon sett eftersom hon kom bakifrån.  Men hon såg väl inget och hon läste inte sin egen hund eller våra eftersom hon tyckte vi betedde oss så onaturligt.

Jag går gärna sociala promenader med andra hundar där alla är lösa och hundarna kan umgås på lika villkor. Men dessa påtvingade möten med halta resp kopplade hundar och främmande hundar som absolut ska springa fram till oss – nej tack!