Efter två veckor i Tyskland får man väl säga att vi är acklimatiserade.  Det finns förstås flera saker som är annorlunda här jämfört med Sverige ( eller iaf  Stockholm ;)).

• barn eller vuxna kommer inte framspringande till hundar
• om de kommer nära (< 5 m) frågar de alltid först om hunden bits
• hunden får följa med på alla möjliga ställen och många tar med sig vovven på shoppingturen
• ingen höjer på ögonbrynen om en hund skäller
• man har hundparker, dvs stora parker där hundarna får vara lösa och springa av sig, i de flesta storstäder
• man plockar sällan upp efter hunden (har faktiskt blivit mycket bättre men fortfarande ligger det mycket skit på ffa gräsmattorna)
• hunden följer självklart  med på restaurang (och är välkommen in)

Men det finns förstås även likheter: när hunden inte lyssnar på inkallning utan kommer springande ropar ägaren även här “han vill bara leka” 😉

Här i Tyskland ska man för att få delta med hunden i olika hundsporter först bli godkänd i en s k Begleithundprüfung. Det är ett nationellt test som anordnas av SKKs motsvarighet VDH där du med din hund genomgår ett antal moment dels på en plan men även på en allmän plats. Du och hunden bedöms efter hur ni klarar av dessa situationer.  Om man inte blir godkänd får man inte delta i vidare tävlingar. En del hundägare vill även utan ambitionen att tävla vidare genomgå testet för att få ett papper på att man har en i samhället fungerande hund. På plan är det enklare lydnadsmoment som testas och inkluderar även en platsliggning på avstånd medan ett annat ekipage genomför testet, alltså en ganska stor retning.  På allmän plats testas hur hunden reagerar på fotgängare, joggare, cyklister, andra hundar m m. Innan testet gör domaren också en bedömning av hundens karaktär för att utesluta “brister i temperamentet” som överdrivet stor rädsla eller aggression  – då diskas hunden omedelbart.

Sen finns det ett i de olika bundesländerna (länen) även lagar som direkt rör innehav av s k farliga hundar. Alla kamphundsraser omfattas av lagen. Vilka dessa raser är varierar mellan de olika “länen”, i vissa är det endast APBT, amstaff och staffe, i andra är även raser som dogo argentino, bullmastiff, dobermann, kangal, rottweiler eller ovtjarka med.

Alla hundar som någonsin bitit klassas automatiskt som farliga. Likaså hundar som uppträder hotfullt, hoppar hotfullt mot människor, driver och river vilt eller andra djur.  Hundar som har utvecklat en förhöjd kamplust t ex genom skyddsarbete, och som inte är tjänstehundar, klassas också som farliga. I vissa län har man även en 20/40 regel, dvs hundar som är över 40 cm i mankhöjd eller väger mer än 20 kg, där hundägaren ska bevisa sin sakkunskap att äga och hantera hunden  genom att avlägga ett skriftligt prov.

Farliga hundar ska på allmän plats alltid bära bitsäker munkorg och alltid vara kopplade.  Deras hem ska vara rymningssäkert inhägnat.  De får rastas lösa i hundparker iförda bitsäker munkorg.  Om de har uppträtt hotfullt och hoppat på et hotfullt sätt mot människor eller djur måste de alltid vara kopplade i ett max meterlångt koppel på alla allmänna platser. Hunden kan slippa munkorgtvsånget om den genomgår mentaltest med godkänt resultat.

För att få äga en s k farlig hund måste man inhämta tillstånd hos staden.  För att få tillstånd måste man kunna lägga fram goda skäl till varför man vill äga en farlig hund och uppfylla en rad krav:  bevisa att man har kunskapen att äga och hantera en s k farlig hund gen0m att avlägga ett skriftligt prov hos veterinärförbundet, ha fyllt 18 år, inte vara straffad sen tidigare, inte vara psykiskt sjuk, inte vara alkohol- eller drogberoende,  inte tidigare ha brustit i tillsyn och ha en giltig ansvarsförsäkring. Det är alltså en hel del hinder för att få ha en hund som klassats som farlig.

Frågan som ställer sig är förstås är detta dåligt? Eller är detta en väg som även Sverige skulle kunna gå? Om detta är alternativet till att förbjuda hundraser eller godtyckligt beslagta och avliva hundar tycker jag nog att “liscensförfarandet” är att föredra. Om inte annat så avskräcker det säkert folk som faktiskt inte ska ha hund att skaffa sig hund/ar.  Men det är ingen lätt fråga och det kommer nog att diskuteras en hel del framöver. Det handlar trots allt om att hitta ett sätt som funkar ur djurskydds- likaväl som ur hundägar- resp hundrädsleperspektiv.