Efter att Frans lämnade oss så hastigt i somras försvann även lusten att träna hund. Varken Nilaq eller jag kände oss taggade. Inte heller hade jag – till skillnad från med Frans – några specifika mål för Nilaq. Vi hade och har idhundsbiten som ger Nilaq utlopp för många behov både mentalt och fysiskt men framför allt morgonpromenaden kändes tom och ärligt talat tråkig. Så jag bokade då (ännu en) onlinekurs – Stressfria promenader. Inte för att vi har särskilt stressiga promenader men i alla fall. Och jag tänkte väl inte så mycket på målet utan mer vägen…

Så sen sommaren har vi tränat enligt programmet, ibland mer och ofta mindre, men vi har kört på. De roliga övningarna har vi gjort oftare än andra. Fortfarande utan konkreta mål. Det började hända saker men jag har inte riktigt litat på henne i skarpa lägen. Så när vi hamnade i ett sånt läge häromdagen blev jag både glad och förvånad över hur lätt Nilaq avbröt och kom när jag sa hennes namn. Två gånger. Och det i en situation som hon normalt hade sprungit efter och ev flugit på en (olovligt jagande) hund som sprang tätt inpå.

Väldigt roligt och så klart blir det mer frihet för fröken när hon sköter sig så bra. Så även om vi tränat utan direkta mål så har vi nått nya mål. Det ger mersmak och faktiskt träningsglädje!