Dalmatiner och malamute kan nog tyckas vara en udda kombination men de funkar väldigt bra ihop. Bägge är noga med språk/vett&etikett, bägge är extremt uthålliga och mer långdistansare än sprinters och bägge är flock- och människoorienterade. Och bägge är vackra och uppseendeväckande om än på olika sätt!

Dalmatinerns historia är lite oklar men jag gillar följande version: en hundtyp som uppstod för länge länge sen i Indien som en “bengalsk hönshund” och som senare följde med romerna till Europa. Det kringflackande livet gav en hund som både vaktade, jagade, kunde uppträda och tjäna ihop pengar, orkade springa i timmar och som funkade bra med hästar och hästvagnar. De är även fenomenala på att stjäla mat och det var nog nödvändigt för att överleva. Den vita färgen med fläckar vet man inte så mycket om – min tanke är att det är utmärkt när man är ute på natten, hunden syns ändå…. Det är bara i björkskog och nysnö som hunden är i kamoflage =)

I Europa etablerades hunden i Dalmatien och blev där en “dalmatinsk pointer” och sen dalmatiner (aldrig dalmatin!! ) innan den upptäcktes av engelsmännen och fransmännen som tog dom till hovet och använde som dekorativa följehundar till droskorna. I USA är de fortfarande  maskottar på brandstationerna och detta för att brandbilar förr drogs av hästar och då sprang dalmatinern med. Kanske användes den även som räddningshund?

Den officiella rashistorien hittar du bl a här.

Dalmatinern är en relativt frisk ras men visst finns det problem Inte så mycket i leder men i hud, mage och stress. Det förekommer även matstrupeförstoring men de valparna dör tidigt. Nu Det är alltid svårt att veta hur mycket som är ärftligt och hur mycket som beror på att hunden hamnar i “rätt” familj när det gäller hud, mage och stress, att familjen är noga med rätt mat och aktivering, men idag ser man att vissa linjer t ex har mer hudproblem än andra. Dalmatinern har även en defekt njurfunktion så den ska undvika vissa proteiner. Uppfödarna är ganska öppna med sjukdomarna, men man ska verkligen vara noga när man letar valp. Tyvärr finns även många mindre seriösa uppfödare och vi får väl skylla på disney-effekten som gjorde de prickiga så populära…. 

Dalmatinern blir ofta gammal, 13-15 år, och med rätt omvårdnad håller de sig pigga högt upp i åldern för att krascha ganska fort på slutet.  De kan få stora kullar, 14 valpar är inte helt ovanligt, men uppfödarna brukar då inte låta alla leva utan välja de friskaste. Det är jobbigt för tiken med så många små och det är inte heller inte så lätt att hitta bra hem till dalmatiner – tyvärr är det inte ovanligt med omplaceringar.  Valpar kan födas döva och medan man i andra länder säljer dessa hundar så avlivas de i Sverige. Förr avlivade man även valpar med s k blaffa dvs en färgfläck de föds med (de ska födas vita och få sina fläckar efter någon vecka) eftersom man inte vill avla på dessa. Idag säljs de ofta som sällskapshundar med avelsspärr. De kan ha ett eller två blåa ögon och blir ocks undantagna aveln. De brunfläckade var tidigare inte heller tillåtna men är nu ganska vanliga och används nu även i avel. Den dominanta färgen är dock svarta fläckar.

Dalmatinern gäller i hundkretsar som egensinnig och har ibland kallats dum, aggressiv och  obildbar, vilket de förstås inte är. Men de ska vara säkra och starka och då får man inte nödvändigtvis en hund med “will to please”…..  Och att tjata brukar få motsatt effekt. Så dalmatinern passar inte alla. Man ska vara ganska opretentiös, vara beredd på att lägga tid på hunden och hitta på saker bägge tycker är kul, då kommer man långt!

Dalmatinern har även bytt rasgrupp, från att vara en “sällskapshund” är den numera en “drivande spårhund” och idag är det vanligare att man gör ett MH på sin unghund.  Utställning är fortsatt mycket populärt även om dalmatinern också  syns  i  (rally)lydnad och agility.  I Sverige finns inga egentliga arbetsprov på dalmatiner men i USA och andra länder i Europa anordnas regelbundet s k Road trial, dvs ett prov där man från hästryggen eller med häst-och-vagn och hunden springande bredvid sig ska göra dels ett lydnadsprov dels ett uthållighetsprov. Man kan i Sverige ta viltspårschampionat och det finns även minst en godkänd tjänstehund!

Det är en aktiv hund men ingen arbetsnarkoman. Vanligen är det full fart ute och sen märks de knappt inne. Det är dock en myt att de är en perfekt barnhund även om många går bra med barn. Och så skrattar dalmatinern! För den ovane kan det se läskigt ut för en del visar hela garnityret men det är en glädjeyttring som man som ägare kan mötas av när man t ex kommer hem….

Alla bilder är lånade från nätet