Jag som trodde “min” ras var dalmatinern blev med pälsboll. Och det har varit en trevlig bekantskap. Men jag ska ärligt erkänna att jag inte kan så mycket om rasen i sig. Och efter vad jag försökt läsa är det en mycket rörig historia!

Rasen kommer i alla fall ursprungligen från områdena i nordligaste Amerika, dvs Alaska och Kanada och fanns hos de inhemska eskimåfolken som draghund. Det var först 1935 som rasen registrerades av ett par amerikanska entusiaster och då fanns ändå flera linjer som var ganska olika varandra. Striden mellan de olika linjernas förespråkare ledde till att stamboken öppnades igen 1947 då även de större varianterna “godkändes”, man skrev helt enkelt om rasbeskrivningen. Denna röra gör att man än idag kan se ganska olika typer av hundar inom rasen men idag försöker man ändå hålla sig till ett visst utseende.

Hundarna ska ha en viss typ av päls och inte vara för långhåriga eftersom den pälsen inte funkar i polarkyla. Vanligaste färgen är svart sobel men även bruna finns. Ögonen är alltid bruna. Inte heller ska de ha hängöron utan dessa ska alltid stå upp. Mungiporna ska inte hänga utan vara strama och ögonen ganska små och ligga skyddade. Trots allt ska hunden fungera under i de extrema väderförhållande som råder i Alaska!

Det finns i alla fall lite olika tankar om den typiska malamuten (Malamuter är ett eskimåfolk) – hundarna levde i familjen, sov i tältet och drog hela bohaget på släde när man flyttade ett par gånger per år. De är byggda för att dra tungt och långt och kunna vila ordentligt mellan dragpassen.

I och med guldruschen drogs många lycksökare till Alaska för att tjäna pengar och då stötte man på dessa hundar. Eftersom det var brist på hundar blandades hundarna hej vilt och man höll på att helt utplåna den ursprungliga hunden. När man “räddade” den blev utseendet en viktig del, inte bara bruksegenskaperna som nog var det avgörande för eskimåfolken….

Malamuten idag finns i 2 varianter – normal och den i USA vanliga giant och den  ser mycket ut som en varg vilket väcker uppseende. Idag säljs de även som aktiva sällskapshundar men de flesta kennlar vill sälja till ett aktivt dragliv.  De är duktiga på att spåra och många tycks inte kunna ha sina hundar lösa då de tenderar att jaga.  De har även ett kaxigt uppträdande och andra hundar kan bli provocerade av detta. Med socialisering som ung och tydliga regler går det ofta bra.  Malamuten behöver – liksom dalmatinern – både fysiska och mentala utmaningar för att må bra. De ingår i urhundsgruppen och därmed har de inte så mycket “will to please” de heller. De har ett starkt resusrsförsvar. Men till skillnad mot en del andra polarhundar har de även en bindning till sin människa som det gäller att ta vara på från start. Och trots sin päls sover de gärna i sängen….

I rasen finns – bortsett från alla konstiga avvikelser från standarden som de lär dras med ännu många år – framför allt artros i höfter och armbågar (vilket ju är förödande för en fysiskt arbetande hund) och även katarakt.

Man ställer ut hundarna men den viktigaste uppgiften och meriten är nog ändå dragprovet! Drag körs både på snö och på barmark, då med kickbike eller flerhjuling. Och så finns det långdistansprov på vintern med övernattning längs sträckan – det ultimata provet för en draghundsförare!

Den officiella infon hittar du på Malamuteklubbens sida.

De flesta bilderna är lånade från nätet