Har man en omplaceringshund så finns ju alltid en historia som börjar innan man själv kommer in i bilden. På den tiden jag var aktiv i Föreningen HOPP mötte jag hundägare som inte alltid fick ihop den historian de fått med den hund de hade i kopplet.  Grunden stämde men sen var hunden annorlunda mot vad de fått beskrivet för sig, dvs hur omplaceringsansvarige fått beskrivet för sig eftersom den gamla och den nya familjen inte träffades.  Hunden utvärderades ju alltid innan den togs in för omplacering men visst går man på historian familjen ger en.

Ibland var hunden “lättare” än vad man trodde den skulle vara, den reagerade inte alls så mycket eller var så rädd eller påverkad som man trodde den skulle göra eller vara. Ibland var den “värre”. Det är inte alltid så lätt att veta om det är en förskönad historia man fått eller om hunden helt enkelt visar andra beteenden med andra människor. Säkert en blandning av bägge. En lugn och erfaren hundägare kan ju ge hunden trygghet i situationer den kanske kände sig utlämnad och otrygg i med en osäker hundägare. Sen tillkommer ju att har familjen bestämt sig att omplacera så beter man sig annorlunda mot hunden och det är klart den känner det och reagerar på det. Och i den nya familjen där den förhoppningsvis möts av intresse och kärlek blir hunden en annan hund. Inte så konstigt.

Därför pratar man om smekmånad, en period där hunden bara ska landa i den nya familjen, bekanta sig med alla och lära sig grundreglerna som gäller i familjen. Under den perioden finns ingen direkt energi för träning utan den behövs för att hitta sin roll och relationer till de olika personer och djuren man ska bo med. Vi vet ju alla hur det är att börja ett nytt jobb, hur trött man är på kvällarna och hur jobbigt det är att lära sig hur kopiator och kaffemaskinen funkar, namnen på kollegorna osv. Lite liknande att placeras om som hund, eller katt för den delen.  Efter smekmånaden vet man mer om varandra och då kan man ägna sig åt träning och utflykter till nya platser m m.

Under smekmånaden brukar en hel del beteenden visa sig som inte alltid stannar kvar. Men de visar vad hunden varit med om. Ibland är det “bra” beteenden som att den lägger sig i ett annat rum när man äter. Eller sätter sig ner vid alla övergångsställen. Ibland är det mindre bra beteenden som visar sig, som att hunden snappar i luften bredvid ansiktet när man säger “nej”. Eller står på två ben och skriker så fort man får syn på en annan hund.

Jag har även sett det på mina egna hundar. Egon var ju en omplacering liksom Bruno. Egons historia var ju väldigt rörig eftersom han bott på så många ställen innan han hamnade hos mig och stannade. Så klart att hundstackarn var förvirrad. Om dessutom alla personer som hanterade honom under det första året hade olika tankar om hunduppfostran och  var olika personligheter så är det inte konstigt att hunden tappar fotfästet och kanske inte riktigt vet vad som gäller. Och den osäkerheten i sig påverkar så klart hunden. När jag sa “nej” kom 2 beteenden fram – han slängde sig på rygg framför mig för att direkt studsa upp igen eller han hoppade upp och snappade i luften så man kände vinddraget i ansiktet för att landa i stående eller sittande. Jag vet inte hur man gjort för att lära in nej eller i vilka sammanhang man använt det men det skilde sig markant från mitt sätt att träna. I Egons fall var det jag som lärde om – jag lärde mig att inte säga nej. Så effektivt att jag än idag inte säger nej =)

Bruno har väl en mer vanlig bakgrund eftersom han bott i samma familj hela sitt liv.  Om honom fick jag en sammanhängande historia av omplaceringsansvarige.  Det uppenbarades först med omplaceringen att familjen inte berättat allt. Inte av illvilja (tror jag) utan för att de var så vana vid hans beteende att det var normalt för dom. De hanterade det på sitt sätt och det fungerade för dom. Och kanske hade de inte så mycket att jämföra med.

Ibland kan det vara bra med direkt kontakt mellan gamla och nya ägaren och ibland är det bättre att det går genom en tredje person. Efter ett tag när alla landat i det nya brukar det gå bättre att även ta direkt kontakt.  Då har den akuta smärtan lagt sig i gamla familjen och vardagen infunnit sig i nya familjen.

Ibland finns det ju ingen gammal ägare kvar att fråga, t ex vid dödsfall. Då står den nya ägaren med helt öppna kort och har ingen att fråga. Och om en tredje part är inblandad så vet de sällan något mer om hunden, de kan ju inte heller fråga andra än möjligen en släkting. Men ofta löser sig även såna fall bra. Hundar är så anpassningsbara och bara de känner sig välkomna så gör de sitt bästa att smälta in i nya familjen med nya vanor och allt.

Oavsett om man väljer en valp och får följa dess utveckling till vuxen och färdig hund eller om man väljer en begagnad hund med dess historia och personlighet så är det en rolig resa man gör.  Även gamla hundar lär sig och alla hundar anpassar sig till sitt nya hem vare sig de är 8 veckor eller 8 år.

I mitt hem kommer det alltid att finnas plats för en begagnad hund liksom det alltid kommer att finnas en prickig hund.