Men nu är det väl min tur? Varför blir alltid jag sist fast jag vill först? Det här med krönika är nytt för mig men jag försöker väl då….

I början på året då hade jag bott här ett år och förstått att matte och Nilaq är min nya familj. Vi har ju gjort en massa saker ihop och sånt men då blev det liksom vanligt.

Förra året fick jag lära mig många nya saker och det blev lite kaos i huvudet men detta år har vi repeterat och fortsatt jobba med olika saker. Ibland har matte och jag olika uppfattning om vad övningen går ut på men hon har humor vilket är bra. Hon frågar om jag kan skratta men jag vet inte vad hon menar så jag viftar extra mycket på svansen då.

Nu när jag bor i stan så tycker jag att det är så kul att åka buss! Jag går gärna till stället där bussen går för då kanske vi åker och hälsar på mattes mamma eller mattes bror. Dom är snälla. På bägge ställen har jag lyckats sno mat så jag vill gärna åka dit ofta.

Kul är också alla människor som vill hälsa här och det tycker jag är jättekul. Att de vill säga hej till mej!!!

Inte lika kul är alla hundar vi möter hela tiden. Då pratar jag ganska upprört men matte säger att vi inte behöver hälsa på alla och nu går det lättare för mig att istället äta något. Äta är bra. Det kan jag göra hela tiden. Men matte blir sur när jag hittar ätbart ute. Mysko för ibland slänger hon mat på marken och vill att jag ska hitta och äta…

Vi gör roliga saker. Varje morgon leker och tränar vi något och jag får äta. Sen får jag ibland springa och dra. Nilaq är med ibland men i år har jag kunnat själv. Då springer jag länge och fort och det är jättekul. När vi springer med Daisy är det extra kul. Jag gillar Daisy. När vi åker förbi där hon bor sjunger jag. Varje gång. Ibland går vi i skogen. Det är kul men det är roligare nu efter sommaren för jag får springa lös nu. Matte säger att jag sköter mig.

Sen får jag göra något de kallar att spåra. Det är olika men går ut på att en människa har gått och sen ska jag hitta var de gått. Och hitta mat. Eller saker. Och det gör vi på olika platser. Roligt är det men jag blir ganska trött av det.

Under hösten har matte och jag gått egna hundpromenader med andra hundar. Det är lite konstigt men ändå bra. Nu tycker jag att det är lättare att titta på hundar vi möter. Jag har också fått träna något matte kallar självkontroll. Jag vetinte vad det är men matte verkar glad så det är nog bra.

Nu ska jag kolla om matte glömt stänga grinden till köket och kanske glömt nåt ätbart framme….