Sen jag lärde mig om och började använda mig av konceptträningens lekar är det ffa Frans som varit min ”försökskanin” även om Nilaq såklart också har fått sina lekar.

Frans flyttade till oss i januari 2015. Vi började de första veckorna med att bonda och börja lära känna varandra, mest med långpromenader i skogen och här i området. När första stressen lagt sig började vi träna, både för att det fanns förbättringsområden och för att fortsätta lära känna varandra. Koppelgående blev snart bättre men hundmöten blev allt jobbigare och hans svårigheter att koppla av hamnade mer i fokus. Jag provade väl hela verktygslådan på honom – klickerträning, trix- och balansträning, motbetingning och desensitering, BAT och kompostgaller ?

Till skillnad mot tidigare hundar verkade han vara tämligen resistent mot att lära sig nya saker – han körde på med samma beteende om och om och om igen ffa här hemma. Han lärde sig nya saker men det tog lång tid. Det kunde också gå bra på nya platser men hemma blev det nån sorts tango – vi gick framåt och bakåt och snurrade runt en stund. Under 2016 lärde vi oss mer om BAT2.0 vilket hjälpte att hantera hundmöten men det ändrade fortfarande inte grunden…

I början på 2017 uppmärksammade jag konceptträning men det tog några månader innan jag satte mig in i det. Saker och ting började hända när jag sommaren 2017 började använda olika lekar under promenaden för att jobba med valda delar i Frans personlighet. Vi började med lekar för ökad flexibilitet, optimism och självförtroende. Efter några veckor började det hända saker, Frans provade plötsligt andra beteenden i en given situation – han vågade vara flexibel! Efter ett par månader hade även hans optimism ökat och han kunde uppskatta våra övningar på andra platser än vår träningsplan. Nu la jag till lekar för impulskontroll och aktivitetsnivå. Det gick ett par veckor och plötsligt började motbetingningen och BAT2.0 fungera riktigt bra – han kunde skvallra! Så vi motbetingade allt i området – platser, dofter, ljud… Frans blev allt lugnare och tryggare men att gå ut hemifrån var fortfarande en stor trigger. Så nu skippade vi rutinen. I trapphuset blev det fokuslekar, vi lekte oss ut genom porten och Frans blev lugnare.

Vår resa är inte över men nu är promenaderna trevliga och betydligt mer avslappnade. Vi har fortfarande lösa hundar, skällande hundar och oförstående människor omkring oss men Frans kan hantera detta så mycket bättre och även om han reagerar är det i mindre skala, kortare och nu släpper han fort. Vi kan använda våra olika verktyg och Frans har börjat lära sig mya saker. Vi kan träna och leka under promenaden, hans tolerans för stress och frustration har definitivt ökat, och vi jobbar aktivt med på&av-knappen både ute och inne.

Som en sidoeffekt har Nilaq och Frans relation förbättrats, hon har blivit trevligare med honom. Nilaq tyckte ofta hans beteenden var jobbiga och de stressade henne. Nu vill hon leka med honom och vara nära honom.

Så i slutändan har Frans fått det bättre, Nilaq mår bättre och jag har fått en helt ny verktygslåda som kompletterar tidigare verktyg.

(Publicerades 2 april 2018i gamla bloggen)