Sen Frans flyttade in har det här med hundmöten och träning av dessa blivit aktuella igen. Nilaq har ju efter tonåren varit väldigt stabil och lättsam när det gäller andra hundar. Inte att hon gillar alla men hon är väldigt tydlig och så länge de inte inkräktar på hennes personliga utrymme bryr hon sig inte nämvärt om främmande. Med Frans är det inte riktigt så….
De första veckorna var väldigt stökiga. Självklart var flytten i sig stressande, allt nytt, ingen relation än varken med mig eller med Nilaq, och förvirring i sig är ju jobbigt för alla. Så då exploderade han så fort han fick syn på en hund och extra mycket när den hunden var liten eller “lurvig”. Några av de större hundarna fick han efter att vi setts ett par gånger gå fram och hälsa på men även där betedde han sig “fel” och kastade sig mer eller mindre på dessa. Så det blev att stryka alla hundmöten. Även på skogspromenaderna gjorde han bort sig omgående genom att springa fram och nypa de hundar som vi råkade möta och som han hann se innan jag såg dom. Så koppel på där också. Och vid eventuella möten fick vi springa bort från stigen och ut i skogen till de andras undrande blickar. Här i kvarteren blev det många vändningar och turer ut i gatan, upp på gräsmattor, in på kolonilotter osv för att undvika möten. Jag såg ju folks blickar…. och totala oförståelse för vad vi höll på med. En del var ju dessutom tvungna att följa efter en för att se om det går att provocera fram ett utfall….och samtidigt visa att de minnsann hade kontroll över sin hund. Vilket ibland ledde till att deras hund gjorde utfall först och sen Frans och sen skällde Nilaq ut allihopa…. 😛 Att hundägare har olika uppfattningar är väl en sak men lite vanligt hyfs vore önskvärt….
Och som med all inlärning så går det som i trappsteg. Efter 6 veckor gick det väldigt bra men efter 3 “dåliga” möten på raken rasade vi ner på botten igen och fick kravla oss tillbaka upp. Och det är inte kul. Nånstans hade jag väl hoppats på att slippa traggla hundmöten igen men men, det är dessa hundar som kommer till mig så då får det ju vara så.
Så i början fick Frans egna promenader på kvällen, dels för att han hade överskottsenergi och dels för att träna med honom. Och på vinterkvällarna kommer hundarna inte stup i ett utan lagom utspridda 😉 Men sen kom våren/sommaren/värmen (?) och då kom alla hundar ut. Från alla hörn och kanter och på löpande band. Och av olika anledningar finns just nu inte tiden att gå ut separat med honom. Så det blev lite mycket för Frans och han blev ganska mycket värre. Nilaq blev arg på honom och jag blev lite less. Men trägen vinner heter det ju. Trots allt hade han några “kompisar” som han kunde hälsa på lugnt och sansat och när vi var på kurs så funkade det fint med de andra hundarna bara de inte kom upp bakifrån. Han var lite Dr Jekyl och Mr Hyde för när han var lugn gick det bra med möten men så fick han psykbryt på vissa och då reagerade han hemskt.
Men nu verkar han faktiskt ha börjat ändra sin inställning till andra hundar. När han får syn på dom – och jag uppmuntrar honom att titta på hundarna – så kan han ta kontakt med mig och behålla lugnet. De får inte komma för nära eller för plötsligt eller vara för stissiga själva men även om de tittar på honom behåller han fattningen. Han kan istället börja göra en massa lugnande signaler som att nosa, titta bort, osv. Han kan fortfarande gnälla och gny men även det kortare och tystare. När han får bryt så lugnar han sig fortare och släpper fort. Och det viktigaste av allt – när han får syn på dom innan jag får det så tar han kontakt med mig och tränger mig för att få en godis istället för att som tidgare “gå igång i 180 och vilja döda” den andra…. Yay!!
Så vad har vi gjort? Som vanligt är det flera saker där kombinationen i slutändan gett resultat. Vi har kört mycket CC&D som betyder CounterConditioning = motbetingning&Desensitizing = Desensibilisering. Desensibilisering betyder en gradvis tillvänjning dvs när Frans möter en hund ska hans reaktion bli mildare och mildare. För att nå detta resultat sker tillvänjningen gradvis och börjar med minimal dos, i Frans fall en stillastående hund på 100 m avstånd. När detta inte utlöser någon större reaktion hos Frans längre får hunden dyka upp på 75 m avstånd alt gå förbi på 100 m avstånd. Metoden bygger på att en ändrar en faktor i taget och att en vet vilka faktorer som triggar beteendet hos hunden. Genom att sakta utsätta hunden för större påfrestning = hunden allt närmare eller mer rörlig, så kommer reaktionen så småningom bli noll när en hund dyker upp plötsligt och nära. Utfall hos hundar blir ju ofta värre med tiden eftersom de dels märker att utfallet ger mer utrymme och att de ofta hamnar i för tajta möten och måste ta i mer och mer. För att stödja desensibilteringen används samtidigt motbetingnng om det går. Ibland är det bättre att börja med motbetingning för att sen kunna lägga till desensibiteringen.
Motbetingning betyder att en (given) reaktion på ett stimuli ska ersättas med en annan (inlärd) reaktion. Reaktion här är alltså att beteendet och känslan hos hunden ska förändras. Vanligen gör en då så att när en hund visas på långt avstånd = Frans får syn på en hund långt borta så matar jag in en godis i munnen på honom. Tanken är att Frans efter ett tag ska tänka “vad kul att det dyker en hund för då får jag en godis” och då börja vända sig mot mig för att be om sin godis. Beteendet ändras från “att gå igång” till att ta kontakt med mig och känslan ändras från “fara å färde” till “kul”. ombinaitonen av CC&D är ofta lyckad och effektiv men bygger på att undvika plötsliga hundmöten vilket kan vara svårt i vardagen. Men lyckas en få till många lyckade repetitioner så blir även plötsliga möten mindre provocerande.
Idealt hade nu varit BAT-träning med små lurviga hundar….. Men just set-ups har varit svåra att få till. De hundägare vi känner sen tidigare har nästan alla större hundar, de nya vi möter visar liten till ingen förståelse för Frans beteende. Ett gäng schnauzrar har vi kunnat träna lite med men då CC&D. Ev blir det en hundmöteskurs för Frans i höst.
I praktken har det sett ut som att Frans inte fått hälsa på hundar ute med nåt enstaka undantag. Först blev han förvirrad men han har blivit mycket lugnare av att slippa den sociala pressen ett fysiskt möte utgör. När vi möter hundar har jag snabbt tagit ut ett ordentligt avstånd t ex gått ut på en brygga längs Långholmens strand, bytt trottoar, gått en annan väg eller gått in på en kolonilott, matat med godis medan hunden passerat och sen forsatt promenaden. Har det varit en hund som gått åt vårt håll har vi följt efter en bit på avstånd och när Frans har tittat efter hunden resp gjort lugnande signaler så har han fått beröm och godis. Varje uppdykande hund, både nära och långt borta, har resulterat i en godis för Frans. Har vi plötsligt stått öga mot öga eller nos mot nos har jag vänt 180 grader och gått åt andra hållet och tagit ut avståndet t ex genom att gå in på en gård. Här har Frans ofta hunnit gå igång och fått dras med vilt skällande. Varteftersom Frans själv har börjat välja att byta trottoar eller gå ut på bryggor så har jag kunnat låta hundarna gå undan själva t ex genom att hoppa upp på en klippa och där leta godisar och så har jag själv stått kvar på vägen och “blockerat” ett ev möte. Ibland räcker det nu att stanna upp och låta hunden passera innan vi fortsätter vår väg. Och Frans står lugnt och tittar och viftar på svansen….
Sen har vi jobbat på vår relation genom att träna varje dag. Vi kör ju klickerträning och grundfärdigheterna tar sin lilla tid. Nosarbete och balansträning både för att öka Frans självförtroende och kontroll och för att vi har kul ihop när vi tränar. Och det är väl det sammanlagda som börjar ge utslag. Även plötsliga möten kan vi överleva. Han reagerar fortfarande men inte alls lika kraftigt och han släpper så mycket fortare. Stora hundar kan han ignorera bra, mellanstora lugna hundar också. Stirriga hundar är svårt och små som skäller ännu omöjligt.
På det stora hela har Frans gjort stora framsteg och det är bara att hålla tummarna att vår träning fortsätter gå åt rätt håll. Nilaq tycker förstås också att promenaderna är trevligare när lillbrorsan inte beter sig som en idiot. Hon får ju också hålla på att flytta på sig och undvika hundar – även sina kompisar. Men de senaste dagarna har hon kunnat gå fram och hälsa om hon velat och jag har stått kvar med Frans. Även om han fått lite bryt då så har han snabbt lugnat ner sig när han inte fått gå fram och den andra hunden hållit sig till Nilaq. Så vi fortsätter träna på och hoppas på bra möten med små hundar också.