Tiden läker alla sår heter det ju och även om såren inte alltid läker så lär man sig att leva med dom. Nilaqs död var inte överraskande med tanke på hennes ålder och hon hade en del krämpor men saknaden är ändå väldigt stor. Och till skillnad mot annat som blir lättare när man varit med om det några gånger så gäller det inte när ens hund dör. Sen spelar det så klart roll hur och när det sker. Döden är trots allt en naturlig del av livet och ingen slipper undan men ibland är den alldeles för tidig. Med Nilaq så var hennes tid helt enkelt slut och mitt i sorgen så var det fint att hon själv valde när det var dags, inga sprutor, ingen veterinär, bara iväg på nya äventyr på egen tass. Och jag är tacksam att jag inte behövde ta beslutet som tidigare gånger….

Men att vara helt utan hund är en konstig känsla och ett konstigt liv, inget jag vill ha nån längre tid. Ingen fuktig nos som väcker en, ingen som kliver på en, tigger mat eller snarkar bredvid en (ja med hundar är det gulligt), ingen som behöver gå ut och kissa. Inga tunga kassar med hundmat att släpa hem, drivor med hundhår eller spyor på mattan heller för den delen. Så en ny kompis blir det. I dessa tider inte det lättaste, marknaden är “dammsugen” på hundar och valpar. Jag har slängt ut lite krokar, kollat omplaceringssidor, även tittat på en del utländska organisationer. Men det är inte lätt. Dalmatiner är ingen “stor” ras så kanske dröjer det innan en sådan flyttar in här. Det verkar vara större chans att hitta en omplacering, i alla fall om jag även går utanför Sveriges gränser. Det  pratas ju en hel del om smuggelhundar men det finns även organisationer som sköter allt lagligt och med omtanke om hundarna. Jag har även tittat på andra raser och även blandisar men det är svårt. Så i väntan på att rätt hund ska dyka upp går jag promenader, jobbar, fixar med vardagen och förbereder inför nästa hund. Nånstans finns mitt ljus…..