Jag har tidigare skrivit om kontroll kontra tillit i hundträning. Det fick jag ju ångra eftersom Nilaq efter detta visade att kontroll, det hade jag definitivt inte och min tillit, den utnyttjade hon grovt. Vilket har lett till att hon inte fått springa lös i skogen på vääääldigt länge. Eller nån enstaka gång under väldigt bestämda former och absolut inte tillsammans med sin syster. Jag har nog lidit lika mycket av detta som hon……
Nåja. Tiden har gått och vi har under våra promenader tränat skvaller av allt vilt kombinerat med “name&explain” (som ingår i SATS) av jaktens olika faser. T ex har vi när vi har mött harar eller rådjur stått kvar tills hon lugnat ner sig igen och sen när hon tagit kontakt med mig fått belöning för detta, ibland med godis eller – om hon varit väldigt upphetsad – med att få följa efter en bit. Samtidigt har jag försökt namnge t ex “spår”, “spana”, “jaga”, “tala om” när hon fått nos på, fått syn på, satt efter resp markerat ett spår i snön. Och så har hon fått beröm för detta. Eftersom “jaga” är en förbjuden aktivitet har jag bett henne att “spana” istället och så belönat henne när hon stannat upp och tittat istället. Oftast funkar det, ibland inte….. men jag har försökt att konsekvent ta tillvara alla tillfällen. De kommer ju ofta plötsligt och det är det som försvårar en planerad träning men det har funkat okej.
Idag fick jag chans att se hur pass all denna träning har format henne. Vi gick själva i skogen på en entimmesrunda och hon fick efter kanske 300 m gå lös. Hon var lugn och sansad. Det ska erkännas att jag gick på helspänn i början och när vi kom till ställen där vi ibland möter vilt, resp där spåren korsar. Hon var jätteduktig! Höll ett lagom avstånd, vilket jag tycker att 20-50 m är (vana från dalmatinerna), hon tog ofta kontakt med mig, hon kom och hämtad godis med jämna mellanrum osv. Även när hon fick nos eller spanade i skogen räckte det med beröm så kom hon snällt och tog en godis. Och så fick hon fortsätta vara lös som belöning. Vid ett tillfälle ville jag koppla henne eftersom vi skulle passera ett stråk där rådjuren har korsat stigen men hon gnölade till och jag förstod att om jag då kopplar henne så sabbar jag ju denna upplevelse. Så hon fick fortsätta lös med förmaningen “fortsätt att sköta dig, det här går ju jättebra”. Så ändå fram till gården i skogen var hon lös och fick även klättra lite. När vi kom till gården kopplade jag båda hundarna och då vart det “rättvist”. Bruno lufsar ju bakom mig men han är inte pålitlig i trafik och bilvägen börjar där….
Det är ju så mycket roligare med promenader om hunden kan vara lös! Nu kommer ju snart 1 mars och då går det inte men kanske i långlina då….? Hennes intresse har ju inte försvunnit…. Men spår, drag, sök, longering och bus på Långholmen tillsammans med viltträningen har gett resultat som kommer henne till godo. Nu hoppas jag att det håller i sig!
En liten skakig film bjuder vi också på, där ser man hur lugn hon är =)