Nu är hösten snart här och efter sommarens lata(?) dagar  kommer kurser och träningar igång igen. Och därmed även diskussionerna kring olika hundtränare och träningsmetoder. Hundträningsprogrammen på TV diskuteras i hundtidningar, på hundforum/bloggar och på facebook. En del hundtränare skriver i sin tur insändare eller blogginlägg och “försvarar” sig och sitt tänk. Och alla tycker förstås olika. Min hjärna sveper då gärna iväg i sina egna funderingar….

Förra (och enda) gången jag skrev om Cesar Milan och varför jag inte tycker hans metoder är bra eller ens användbara skrev för mig helt okända människor inlägg. De har sedan aldrig mer skrivit och troligen inte heller läst. Och tydligen hade de inte läst tidigare inlägg heller att döma av tonen och innehåll. Kritik av idoler väcker starka känslor….. Och det är intressant detta, att när det handlar om hundtränarna på tv eller de som har åsikter om dom så blir det gärna personligt istället för sakligt. De som kritiserar CM tar gärna upp hans bakgrund som fattig och illegal immigrant från Mexiko, ibland är det mer fokus på det än hur hans träningsmetoder går rakt in i svenska hem och hundägare tar efter utan någon som helst eftertanke….

Eller de som kritiserar Barbro Börjesson och menar att hon är personifieringen av 70-talets brukshundsklubb med en ganska nazistisk syn på hundar. BB är säkert jättetrevlig att sitta och fika med som person men det är hennes enahanda sätt att lösa hundproblem som är skrämmande.

Likaså blir det ofta fokus på köttbullen snarare än metoden när man kritiserar den “mjuka” skolan. Och därmed avslöjar man att man inte alls förstått själva metodiken. Även uttryck som “velourhuliganer” har visst använts och frågan är om det ens är ett skällsord eller bara en fantastisk inblick i en strukturfascists hjärna?

Självklart formas man som människa av sin bakgrund men hur viktig är den i hundträningssammanhang? Om vi enbart definieras av vårt förflutna så kan vi ju inte förändras, eller? Och trots allt finns det många exempel över hela världen på hundtränare som har gått från den traditionella hunddressyren till t ex klickerträning.

Ändå kan man se att vissa människor bara kan ta till sig en viss typ av råd. Är det kanske personligheten som avgör vad man hör? Eller har lust att pröva? Eller är det först när det går helt emot ens innersta tro som man backar?

När jag möter s k problemhundar tänker jag ofta tillbaka på hur min första tid som hundägare var, alla råd man fick som man inte förstod men ändå provade. Tills jag fick rådet om att lägga ner Nelson när han gjorde utfall eller morrade….  Och jag gjorde det. Jag bad honom faktiskt om ursäkt efteråt (det gick inte alls som jag hade tänkt mig). Men efter den dagen blev jag mycket mer kritisk till de råd jag fick. Och när jag – i all välmening – fick rådet att “ta tag i honom” efter utfall i utställningsringen men att jag skulle vara noga med “att domaren inte såg” så tackade jag för mig istället för att faktiskt försöka mig på det. Jag antar att det finns en inre gräns som man når och som vägleder en i val av metod.

Därför blir det också intressant med de diskussioner etologen och hundtränaren Kerstin Malm gärna tar upp – hur vår etiska bakgrund och våra värderingar bestämmer vilka träningsmetoder vi anammar.  Om man som barn inte lärde sig eller mötte empati så kan man som vuxen inte känna empati för hunden och följaktligen inte heller förstå att ett slag eller en spark eller en omkullvräkning kan göra mycket skada – även om hunden för tillfället slutar med det “dåliga” beteendet. Man ser bara resultatet och noterar inte att det faktum att hunden duckar för en är något negativt….. Eller att en person som är väldigt emotionellt lagd och har en fri uppfostran i botten kan ha svårt för den struktur och disciplin som predikas inom vissa hundkretsar. Och som har svårt att förstå varför hundträning måste vara så inrutad och tävlingsinriktad? Ibland på bekostnad av hundens välmående och hälsa….

Om vi då ser på de som höjer de “hårda” tränarna till skyarna – är de alla offer för en kravfylld barndom där kärlek ersattes med prestation? Och saknar de alla empati? Längtar de innerligt efter en struktur och en noga fastställd ordning de själva aldrig fick som barn? Eller är det enda sättet att hantera en mångfaldig värld på – genom att bli härskare över sin hund? Ska man helt enkelt tycka synd om dom istället för att tycka att de är idioter? Intressanta frågor som kanske aldrig får ett svar.

Ja så här kan det bli när hjärnan drar iväg =)