Första egna hunden …… var otroligt efterlängtad och planerad. Böcker plöjdes, uppfödare intervjuades och  utställningar besöktes. Jag ville ha en hund som var lagom stor – en “riktig” hund men inte för stor för jag ville ha en hane och bodde i lägenhet 4 tr utan hiss och som skulle gilla att göra saker men inte vara hysterisk och även kunna koppla av på jobbet. Den skulle vara social eftersom  jag bodde hundtätt och hade sett en del hundar vara hanhundsaggressiva, och den skulle kunna vara lös utan att jaga. Och inte kräva avancerad pälsvård…

Efter att ha strukit berner sennen, airdaleterrier, riesenschnauzer, rhodesian ridgeback och engelsk springer spaniel fanns dalmatiner, schnauzer, irländsk terrier och storpudel kvar men sen var det kanske slumpen ändå för när jag var på blodgivning såg en av syrrorna att jag läste “Min valp växer upp” som handlar om en dalmatinervalp och när hon sa “jag föder upp såna, det enda negativa är håret” blev det liksom klart. Dalmatiner hade fascinerat mig redan som barn men efter att ha läst att de var otroligt smarta och gärna lurade sin ägare var jag osäker på om det var en bra hund för mig…. Men sen träffade jag flera vuxna hundar och föll. Förstås.

Och så började jakten på “rätt” hund. Hane skulle det vara och när jag insåg att det fanns brunprickiga ville jag ha en sån! Inte visste jag att de var mest svårsålda =) Jag pratade med rasklubbens valphänvisning och hälsade på några uppfödare med valpar men konstaterade besviket att ingen av valparna var “min”. Sen fick jag tips om äldre valpar i Uppsala och tittade samma dag både på 2 st 5 månaders pojkar och en 7 veckors valp.

Jag bestämde mig för Nelson (“Farliga Fs Fjärdingsman”). En brunfläckig dalmatinerhane född i januari 1995 som flyttade till mig när han var närmare 6 månader.  Nelson sprang rakt in i hjärtat på mig. Han var en valp som var kvar hos uppfödaren och som hade levt i deras flock med mamma Franka, syster Flicka, broder Dino och så farbror Tango, en golden retriever. På så sätt hade han god träning i hundspråk och en hälsosam respekt för tikar =) Det var stort att flytta från landet utanför Uppsala till Södermalm i Stockholm men efter 2 veckor började han känna sig hemma.  Den första tiden gick bra men sen insåg jag att jag faktiskt inte visste hur jag skulle lära honom det han behövde, när jag gjorde som jag läst i böckerna gjorde inte han som det stod…. Jag fick leta ett tag efter en kurs – på den tiden var det “svårt” att få gå kurs på brukshundsklubben med dalmatiner – men efter olika tips blev det en grundkurs på Hundens hus som visade sig passa oss bra. På den träffade vi även Nikita, en dalmatinertik som var en månad äldre med svarta fläckar och en blaffa på örat. Hon och hennes matte My blev våra goda vänner och vi umgicks under många år.

Vi hade mycket kontakt med uppfödaren de första åren. Det var skönt att det var på utflyktsavstånd och vi var på några valpträffar. Nelson hade en speciell bindning till framför allt Avraham och han var väl hans favorit i den kullen. Så jag kunde även känna lite svartsjuka över att Nelson blev så oerhört glad att träffa uppfödarna. På MUH’t som vi deltog på i rasklubbens regi var uppfödaren Helena och jag t om tvungna att gå tillsammans, Nelson blev alltför distraherad av henne i publiken…..Men han valde ändå att följa med mig hem på slutet så jag kom över avundsjukan =)

Jag ställde ut Nelson tills han fyllt två men varje gång fick vi samma kritik – bra färg och fördelning av fläckar, bra ögonfärg, trevlig hund, för lite massa. Men han var en tunnis, det spelade ingen roll hur mycket han åt – det fastnade inte. Så när han var två och domaren sa att han helt saknade maskulin prägel fick jag nog. Och jag har aldrig ställt ut efter det….  Eftersom jag proppade i honom mycket för att få upp honom i vikt de första åren fick han hårsäcksinflammationer när han var runt 18 månader och började tappa hår. Eller idag tror jag ju att det berodde på maten, då hade jag ingen aning och ingen annan heller.  Men där började jag prova olika torrfoder för att sen börja laga mat till honom under 1 års tid och han fick tillbaka allt hår och blev vit och fin i pälsen igen.

När Nelson var två hade vi en hel del problem för trots att jag tyckte mig kunna mycket om hund så gick jag i flera fällor med honom. Han blev påhoppad av några hundar när han var runt året och det bidrog till problemen. Eftersom han gick på hunddagis ett par dagar i veckan behövde han komma överens med andra hundar men det gick sådär. Så när han var två fick jag ställa mig den fråga man inte vill – ska jag behålla hunden eller inte? Inte blev det bättre när jag försökte följa råden i parken och av andra dalmatinerägare – att sätta honom på plats, ja eller lägga ner honom. Nu blev det inte riktigt så men jag insåg att jag måste hitta en lösning som passade oss.

Jag valde ändå att ta tag i problemen (är väl lika envis som dalmatinern) och började med att gå en valpkurs med honom för att på så sätt kunna träna att vara nära hundar som var ofarliga och kunna fokusera på mig.  Vi fortsatte träna på olika kurser och själva och det blev ganska bra efter ett tag. Han hade mycket vakt i sig men med långlinan gick männen på söder säkrare och jag lärde mig att ha “radarn” på. När han var 3 år hade vi landat i vår nya relation där vi kunde strunta i andra  och han litade på mig. Allt detta nytänk ledde till att jag våren 1999 började på utbildningen till Hundkurator på Hundens hus och Nelson gick förstås alla kurser med mig. Det var mycket lärorikt för man provade på så många olika aktiviteter förutom all teori och vardagslydnad. Efter varje vecka med en ny kurs sa jag att det var kul men inte vår grej. Tills vi testade viltspår. Det var vår grej.

Nelson fick ett aktivt hundliv. Han fick hänga med på mycket och även om jag fick vara noga med att andra inte släppte fram sina hundar så hade han många kompisar som han funkade bra med, både hanar och tikar.

När Nelson var 6 år bestämde jag mig för att skaffa en till hund. Det blev ettårige Egon som då hade hunnit leva i hela 5 hem och jourhem. Men han är värd ett eget inlägg.

Som storebror blev Nelson trygg. Han var en sån hane som ingen bråkade med och var de lite muppiga så gav han dom en blick och de gick därifrån på stela ben….. Med osäkra hundar var han lugn och pedagogisk. Han fortsatte att älska spår och skogen. Även agility var kul ett tag men hans rygg höll inte. När Nelson var 7 år blev det en stor ryggoperation på Strömsholm och i anslutning drabbades han av urinstopp. Så jag fick lära mig en massa om vilken mat han kunde äta och barfade hundarna i 2 års tid. Pga alla problemen med ryggen valde jag att fördjupa mig i friskvården och gick en utbildning till hundfysioterapeut i Göteborg/Mölndal. Så jag har Nelson att tacka för mycket.

Han blev 13 år och 5 månader och det var en måndag kväll som bakdelen plötsligt bara gav vika. Han hade nog kunnat vara kvar ett par månader till men i hjärtat visste jag att det var dags för honom att gå vidare. Jättejobbigt var det men han fick somna in hemma i lugn och ro på fredagen efter att ha träffat och tagit farväl av sina kompisar en sista gång. Som första hund och fantastisk läromästare kommer han alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.