Idag har det gått 7 veckor sen Frans lämnade oss och det har förstås varit en omställning även för Nilaq. Hon visste nog vad som var på gång och verkade först ganska oberörd, men under dessa veckor har hon ibland uttryckt sorg, eller jag har tolkat det så.

Vi har förstås våra rutiner och vanor men jag blev smärtsamt varse att de var uppbyggda kring Frans behov och omställningen innebär att våra dagar nu ser lite annorlunda ut. Morgonpromenaden är fortfarande viktig och vi är ofta ute 1-2 timmar då. Promenaden är inte bara motion och rastning utan vi leker och upplever omgivningen under den tiden. De första 2-3 veckorna blev det många nya annorlunda rundor då Nilaq inte ville gå våra tidigare rundor men nu är vi tillbaka med några tillägg. För mig har det varit en del av sorgebearbetningen, att inte ständigt påminnas om att en saknas och jag är övertygad om att även Nilaq upplevt det så. Det är ju andra gången hon blir ensamhund och förra gången dröjde det 1,5 år innan hon fick en ny kompis. Ett plus (för mig) har varit att hon inte behöver gå ut lika ofta och att det funkar fint att ta en längre promenad på kvällen om vi inte varit på sök under dagen, då blir det en kortare rastning.

Nilaq är utbildad id-hund och vi har fortsatt söka bortsprungna husdjur under sommaren även om vi dragit ner något på takten. Hennes mående och lust får styra och hon tycker fortfarande det är kul. Men värmen tar på henne och hon tycker att allt över 20 grader i solen är varmt. Förmodligen kommer “vi” orka mer när hösten kommer på riktigt och så länge jag ser hennes iver och glädje i att få jaga katter så är vi med….

Så med nya rundor och delvis nya vanor så har jag lite tappat fokus på träning i övrigt och vi har förslappats lite. Så jag hoppade på en kort onlinekurs på 21 dagar för roligare promenader. Många av lekarna har vi gjort tidigare men detta är en annan inriktning så det är ändå nytt. Och vi har roligt! Och det bästa av allt så ser jag ju hur långt vi kommit bl a med hennes jakt. Hon har också fått leka de senaste 2 åren fast fokus har legat på Frans men nu ser jag ju hur även hon har utvecklats. Hon har alltid varit en fantastisk hund men jakten har stört mig eftersom hon inte kunnat gå lös förutom på några utvalda platser och den begränsningen känns ju inte bra. Men hennes kontakt har ökat, hennes impulskontroll är otrolig och hon väljer mig i väldigt många fler situationer. Så det har känts kul och inspirerande att fortsätta leka och träna och vi har verkligen kul ihop. Kul på riktigt. Hon är så okomplicerad och lättsam. Och i och med det kan hon följa med på ett annat sätt och det är förstås bra då hon nu är ensam och jag var lite orolig för hur det skulle gå att lämna henne. Hon kan yla ibland men inte ofta och då vanligen 2-3 minuter. Hon ylar även när hon får de tuggisar som var Frans favoriter och går och lägger sig i hans korg för att äta dom så jag tänker att det är en del av hennes sorgbearbetning och kommer kanske minska över tid. Och som sagt så kan hon följa med mig på ett annat sätt. Men det går bra att lämna henne, hon är lugn och oberörd om än trött när jag kommer tillbaka. Och tursamt nog är det inte ofta hon behöver vara hemma själv mer än några timmar i taget – fördelen med att lägga sina egna scheman =)

Senast fick hon följa med på en aktiv promenad där hon fick visa vad och hur hundarna skulle göra. Det var kul! Och hon blev väldigt lekfull och busig så hon verkar trivas bra med detta. Hon kommer nog följa med på kurser på ett annat sätt framöver, dels för att visa och dels för att slippa vara ensam och så får hon ju träning och aktivering på det viset.

Jag har förstås fått frågan om det blir en ny hund och det är väl inte omöjligt men just nu passar det inte alls och både Nilaq och jag behöver komma till en plats först där vi inte ständigt tänker på Frans frånvaro och vi är inte där än även om vi är närmare än för några veckor sen. Men nu är det Nilaqs tur!