Nu har jag äntligen läst boken om hundar och våra känslor – Your dog is your mirror – av amerikanske Kevin Behan. Han är en tjänstehundstränare som är född och uppvuxen i hundvärlden. Som jag redan skrivit i tidigare inlägg var hans  far USAs förste kände hundtränare med ett stort hundcenter dit folk lämnade sina hundar, deltog i talkshower i tv osv. Han jobbade helt utifrån “dominansmodellen” där hundar skulle tryckas och lyda, samtidigt var han övertygad om att alla hundar gick att träna till allt och att det var ägarenas fel när det inte funkade. Sonen Kevin växte upp i detta och utvecklade efter många år av traditionell hunddressyr sin egen modell av hur hundar fungerar och hur de bör tränas vilket han skrivet om i sina 2 böcker – en bok om hundträning och denna bok om hur hundar fungerar och hur de speglar våra känslor. Och i boken presenteras hans modell.

Det är svårt att sammanfatta en modell men lite kortfattat: Hunden härstammar från vargen och har även den en bytesdrift. Men när den domesticerades  = blev tam ökade hundens emotionella kapacitet, dvs förmågan att känna olika känslor och förmågan att känna “mycket” känsla. I denna modell utgår man ifrån att hundar inte tänker alls, att hunden saknar kognitiv förmåga. Istället känner de. De lever i nuet och kan inte se konsekvensen av sitt beteende.  Däremot har de djurvärldens högsta emotionella kapacitet och lever  i ett gruppmedvetande – både med sina hundkompisar och med oss människor. De är ett enda stort Hjärta….. Och utifrån detta Hjärta så är de medvetna om energierna i sig, i omgivningen, i bytesdjuret och i oss. Och de knyter an till och väcker vår djuriska del och våra innersta känslor. Allt hunden behöver för att vara lycklig är att vi känner.

Hunden liksom vargen bildar en flock. Flocken bildas med utgång från bytesdjuret. Är det stort behövs en större flock. Det är tack vare att vargen/hunden känner bytesdjurets känslor och energier som den kan jaga.  Tack vare att den känner flockmedlemmarnas känslor och energier kan den jaga i flock.  Den väljer ut vilket djur som ska dö genom att leta efter energiläckage t ex pga sjukdom,  på så sätt kan den jagande flocken urskilja bytet. På samma sätt anpassas alla rörelser till det jagade djuret. Likaså vet (bytesdjurs-)flocken vilket djur som står på tur att bli mat till rovdjuren och resterande djur stressas inte i onödan.

Hundar är en vidareutveckling av vargen. Beroende på typen av bytesdjur är hundar mer eller mindre jordade. Fågelhundar och de som jagar lättfotade djur är inte så jordade utan “flyger” fram under jakt. Medan hundar som ställer stora djur liksom vargen är mer jordade. Hundar och vargar måste jorda om sig efter jakten. Detta sker dels genom ätande (av bytet), dels genom att jaga ikapp och bita, helst ett dödande bett.  Även att nosa på marken ger lite jordning dock inte fullt ut.  När försöket att jorda sig och att utjämna energiskillnader misslyckas leder detta till olika problematiska beteenden. Så denna träning är uppbyggd runt detta dödande bett. Men man leder om det till bett i leksak, skyddsärm eller den kastade godisen.

Samma förmåga som vargen och hunden har med  att känna in flocken och bytesdjuret har hunden med människan. För att klara detta har hundar en högre emotionell kapacitet än andra djur inkl vargar. Men även hundar kan bli överbelastade av känslor och våra energier, särskilt om de inte lyckas jorda sig = ladda ur överskottet. Därav uppstår problemen. De påverkas också starkt av att vi människor stänger av våra känslor och levet mer “intellektuellt” i huvudet. Vårt omedvetna emotionella bagage manifesterar sig då i ett problembeteende hos hunden. Detta gör t ex att en hundägare tenderar att få samma sorts problem med hund efter hund tills personen har tagit itu med  sina egna problem. Om vi lyssnar kan hunden alltså fungera som en terapeut som löser upp våra känslomässiga knutar. Hunden knyter alltid an via känslorna och till vår djuriska del, den vi inte är så medvetna om.  Därför känner vi så rätt om hunden.

Ett av alla hans exempel: en kvinna skaffar en cockertik. Efter ett tag blir hunden från att ha tyckt om barn mer och mer avvaktande och sedan gör hon utfall mot barn. Matten hanterar genom att undvika barn. Sen träffar matte en man med barn från ett tidigare förhållande och plötsligt kan hon inte undvika. Alla träningsråd har inte gett nåt direkt resultat. Hunden är i övrigt en typisk glad cocker. Han ser detta och letar då istället ledtrådar i hennes berättelse och det visar sig att hon i ett tidigare förhållande  blev gravid men fick missfall. Eftersom hon inte hade bearbetad denna förlust triggades det traumatiska minnet varje gång hon såg ett barn på ett för henne omedvetet plan. Hunden plockade den känslan och reagerar med att försvara matte utan att veta varför matte är så rädd för barn. Hon bearbetar sina känslor och hunden återgår till att tycka om barn.

Ett annat exempel: Han själv älskade att arbeta med aggressiva hundar. De han tyckte var svåra var de blyga, lättsamma hundarna, de som anses “lätta”. Med honom så vek de undan och drog sig tillbaka vilket gav honom olustkänslor. Så småningom kom han fram till att det är hans egen sociala fobier som leder till detta. Eftersom han själv helst vill undvika nya bekantskaper pga sin oerhörda blyghet blir aggressionen som ju är avståndsökande “bekväm” och “säker” att jobba med medan den hund som visar avståndsminskande signaler utmanar hans fobier och får honom att känna sig väldigt obekväm. När han inser detta börjar han jobba med att “fjäska” för de blyga hundarna som då dras till honom.  Samtidigt jobbar han med sin blyghet. Men han fortsätter att föredra de aggressiva hundarna…..

Hundar (och vargars) förmåga att bilda flock via känslorna formar även ett gruppmedvetande. Har man flera hundar bildar de en gemensam flock med oss. Varje hund kommer då att visa en del av helheten och hundarna får olika roller. Dessa roller bestäms lite som en magnet av egenskaper som attraherar och egenskaper som stöter ifrån. Om en hund försvinner ur flocken tar kvarvarande hundar över dess roll och egenskaper så att helheten blir kvar men fördelat på andra individer. Om man har 2 hundar och den äldre hunden dör och en ny hund införskaffas kan den nya äldre hunden bli lik den hund som försvann fast de var varandras motsatser när de levde tillsammans. På samma sätt föder tiken en kull valpar som representerar alla hennes egenskaper och som samtidigt bildar den perfekta flocken. Därför får valparna olika personligheter. Det blir ett naturligt flöde av energier, egenskaper och roller som alla återspeglas i att man mår bra, känslorna i balans.

Om man ser “dominansträning” (Milan, Börjesson, “trycka ner hunden-folket”) som en skola och “positiv förstärkning” (Dunbar, Pryor, “klicker-folket”) som den andra skolan så är detta en tredje skola av hundträning.  Här jobbar man nästan uteslutande med hundens bytesdrift – att vilja springa ikapp och hugga sitt byte – så som ofta skyddshundar tränas.  Men inte bara för att lära hunden just skyddet eller lydnad utan också för att få en balanserad hund (eftersom den jordas då) och för att träna bort problem. Han vänder sig mot att tillskriva hunden för stor “intelligens” eller kognitiv förmåga eftersom det lägger ansvaret på hunden. Likaså vänder han sig mot den slentrianmässiga kastreringen eftersom han anser att hunden behöver sina hormoner för att vara hel och ha full kapacitet. Han konstaterar också att aveln mot snälla hundar och kastreringar har gett USA fler aggressiva hundar än någonsin förr. Han tar upp fler ämnen ändå men detta är grunden.

Jag måste säga att jag är ganska fascinerad av denna bok och hans teorier.  Dels har jag själv sett en del av det han beskriver både med egna hundar och med klienters hundar och inte hittat någon vettig förklaring tidigare. Jag gillar tanken på ett gruppmedvetande och det känslomässiga bandet mellan hundar och ägare som en förklaring på flockens funktion.  Det jag inte skriver på är att hundar inte skulle se konsekvensen av sitt beteende eller att de helt saknar kognitiv förmåga. Och delvis blir det virrigt om det beror på att jag inte förstår hans engelska fullt ut eller modellen? Men att leken är viktig och att ett sätt att lösa  problembeteenden kan vara att jobba med bitbeteendet köper jag. Så jag ska pröva de övningar han beskriver och se vad som händer. Och så tänker jag läsa hans hundträningsbok också.

När jag läste de första kapitlen i boken tänkte jag att det var som att läsa en bok skriven av en djurkommunikatör med allt snack om energier men det blir på vissa ställen väldigt invecklat och det märks att han plöjt otroligt mycket forskning för att hitta infallsvinklar. Han hänvisar även till Semyonovas och Coppingers flockmodeller och vidare en rad andra som forskat på känslor, beteenden och energier. Nu tycker jag att Semyonovas bok var bra mycket lättare att läsa men det kan ju bero på nivån kanske? Och så är hans egna erfarenheter med förstås. Boken är full med berättelser om hundträning i olika former och det är mycket underhållande att läsa. I slutet av boken blev jag sugen på att åka till Vermont och se hur han gör……  Jag har säkert anledning att återkomma till denna bok.

Det finns några som bloggar om metoden som en intro i tänket:

http://naturaldogtraining.com/blog/ skrivs av Kevin Behan

http://www.psychologytoday.com/blog/my-puppy-my-self skrivs av Lee Charles Kelley för Psykology Today och innehåller även en del diskussioner med andra hundtränare

http://leecharleskelleysblog.blogspot.com/ skrivs av Lee Charles Kelley om hundträning i New York