Ja och så hund nr 2. Eller 4 i ordningen….

Det är en alaskan malamute, en tik, född 2009.  Jag har alltid sagt ingen tik, ingen pälshund, ingen valp och så stod jag där med pälsbollen Nilaq, 11 veckor. Och det var väl så att hon skulle till mig. Jag känner hennes uppfödare och hennes mamma och min kompis skulle ha systern så jag följde med ut och tittade i ett tidigt stadium. Men när hon föddes hade jag redan 2 hundar och 3 hundar – nej där går en gräns. Men så dog Egon i slutet på maj, Nilaqs tilltänkta backade ur och i juli flyttade fialottan till oss.

Nilaq har bekräftat mina fördomar om tikar som hormonella, kluriga och ständigt förhandlande.  Sen har hon varit en underbar individ att lära känna att ha hos sig och jag vill inte vara utan. Men visst har vi våra duster. Hon får pms innan löpet och hamnar då lätt i bråk med andra tikar och kastrerade hanar. Hon anser att “nej” knappast kan gälla henne. Hon är smart och snabblärd. Pälsen har visat sig vara ett mindre problem än vad jag trodde, man behöver i princip bara kamma igenom den vid fällning, dvs 2 ggr om året. Hon jagar om hon får tillfälle men hon spårar inte upp viltet med nosen utan går på synen.

Med Nilaq har jag tränat det mesta själv. Vi har under valp- och unghundstiden ägnat mycket tid på att hänga ute och bara vara  och socialtränat med många olika raser.  Hon är duktig i koppel och på inkallning…. om inte alltför mycket spännande saker sker.  Men hon kan vara lös under kontrollerade former, dvs där det inte kommer vilt springande framför nosen, och inte tillsammans med sin syster, då hittar de på bus. Kommer det vilt drar hon men hon är inte borta jättelänge utan kanske 3-4 minuter. Men redan det är för länge tycker jag.

När Nilaq var runt 7 månader började hon spontant söka reda på folk ute. I det här fallet var det hemlösa som sov ute under hösten/vintern och som hade tidningar och filtar över sig….. Dessa stackars människor letade hon upp, grävde fram och pussade vakna. Så vi har under senaste året tränat personsök som hon verkligen gillar. Spår har vi förstås lagt och det finns inget “för svårt” eller “för läskigt”. Vi har haft turen att kunna umgås med henne syster nästan dagligen och deras band är starkt.

Nilaq charmar alla hon möter och är väldigt lätt att ha med. Hon har en enorm energi och kan hoppa rakt upp och har nästan tagit fågel i flykten….. Hon är samtidigt otroligt kelig och vissa stunder mammig. Hon har en stark känsla för gränser, i alla fall de hon själv sätter. Men det är inte så ovanligt i rasen. Hon har varit frisk med undantag för en hot spot förra året och i år igen (men nu hann jag med och bromsa) och kennelhosta i våras.

I höst blir det kanske agility och till vintern hoppas jag kunna börja dra lite med henne nu när hon är fullvuxen i kroppen, vi ska väl röntga höfter och armbågar i höst.