Det finns förstås många val här i livet – själv tänker jag på de val man gör när man ska träna hund. sin/a eller andras.

Träningsmetoder delar hundägare och hundtränare i olika läger och dessa läger retar sig förstås gärna på varandra.  Personligen klarar jag numera inte av att använda mig av metoder som tillfogar djur smärta.  När jag en gång i tiden hängde på ridskolor och hanterade hästar var det självklart både att rappa till en häst som inte ville gå framåt  eller köra in sporrar i sidorna på dom 🙁  Idag skulle jag inte göra någotdera.

Som nybliven hundägare lyssnade jag också lite för mycket på de mindre goda råden i parken och testade även en del mindre vänliga metoder…. men jag upptäckte ganska snabbt att det inte var min melodi.  Så när jag väl bestämde mig för att inte göra illa för att “få igenom min vilja” så blev det en utmaning att hitta ett sätt att istället få hunden dit jag ville men utan våld.

Ett tag hamnade jag i ett läge där det handlade mer om  “skadekontroll” med hjälp av olika hjälpmedel som halti och långlina och detta ersatte ibland träning. Och jag tror nog att det är ganska vanligt och tyvärr för alla dessa hjälpmedel sällan framåt, i alla fall om man fastnar med dessa hjälpmedel och inte lägger tid på just träning. För mig blev därför upptäckten av klickern en uppenbarelse. Den hörde jag Marie Fogelquist berätta om på en föreläsning – 1997 tror jag det var – men då fattade jag inte riktigt vitsen med den.  Under hundkuratorsutbildningen blev det dock en hel del om klicker och det är ju så att när man gör förstår man bättre än det man bara hör talas om. Och så snart hunden (Nelson i detta fall) fick för sig att han tränade mig var min lycka gjord för då var det ju ett manipulativt samspel vi ägnade oss  åt – även kallat förhandlingsläge – istället för att att tvinga på varandra våra olika viljor. Och så fort det gick för oss båda att lära oss spelet!

Med Egon blev det tyvärr ett litet bakåtsteg. Han betedde sig inte alls som de hundar jag dittills träffat på. Och återigen trillade jag i fällan att blir hårdare och tuffare mot honom. Men jag märkte återigen att det inte funkade alls och gick till supermjukt och då löstes knutarna upp. Det trixiga blir att om man har provat (en massa) olika metoder så har ju dels hunden hunnit bli ganska förvirrad och dessutom får man själv problem eftersom när vanan finns att ingripa och avbryta – “korrigera” – så blir det svårt att vänta ut hunden. För hur bra man än planerar så dyker det upp situationer där hunden gör saker den inte ska för man har helt enkelt inte hunnit träna in “rätt”.  Emma Parsons beskriver det bra i sin bok om att klickerträna den aggressiva hunden, “Click for calm”/”Klickerträning och lugnande signaler”. Fel ska ju helst inte uppmärksammas utan ignoreras men tvärtemot den vanliga (?) uppfattningen att positiv träning betyder att man står och väntar på att hunden är klar (jagat haren/tuggat på barnet) för att sen klicka och ge n godis när den slutat så måste man så klart gå in och avbryta ett oönskat beteende, ffa i den period där man går från korrigerande träning till positiv förstärkning. Skillnaden som jag ser det är att man inte gör någon stor sak av det, man hindrar hunden men man gör inte illa den.

I Egons fall övergick vi till en skön sele (här blev jag både stark och fick en bra teknik) och halti för extra jobbiga dagar. Att hindra hunden kan man göra vänligt, t ex med ett kontaktljud/ord som får hunden att avbryta. Eller med ett finger – inte nypa, peta in fingret i revbenen, rycka i svansen eller knuffa hunden – utan nudda lätt.  Eller man kan ställa sig framför eller “fösa” hunden med den egna kroppen, vilket funkade bra på Egon, för att sen när hunden tittar på dig eller åtminstone inte längre tittar på den andra hunden belöna för kontakten. Inte ens här behöver man kasta saker på hunden eller göra illa den. Men som sagt, detta är i övergångsskedet. Egon lugnade ner sig betydligt med de mjuka metoderna, haltin åkte av och han hörde klickern även ute. Och eftersom han trots allt var duktig lös så jag kunde låta honom springa av sig ordentligt vilket var bra för stressen. Mer om Egon kan du läsa här och här.

En av de stora utmaningarna i att träna positivt är att man måste kunna läsa sin hund, ha bra belöningar som hunden gillar, känna sin hund och framför allt veta vad den ev kan gå igång på. För mycket av träningen går ut på att belöna hunden för att den gör rätt = innan den gör fel och för det krävs att du vet exakt var hundens gränser går. Och dessa kan ju variera med olika individer och dagsformen t ex. Kanske är det det som gör att så många hellre korrigerar ett felaktigt beteende än belönar rätt beteende?  Att de helt enkelt inte är beredda på  hundens reaktion? Att de inte läser sin hund? Att de inte ser olika dagsformer? Att de inte vet vad de har i kopplet? Och inte kan förutse hundens reaktion i situationen som är på väg att dyka upp? Då blir ju den instinktiva reaktionen från hundägaren – när hunden kastar sig framåt med ett vrål – att rycka tillbaka = korrigera och kanske skrika nej…. Men inte ens den bristande beredskapen kan försvara att man vräker omkull sin hund när den inte beter sig som man vill. Eller piskar den med kopplet,,,,

Under övergången får man dessutom ofta se s k extinction bursts, dvs att hunden kommer att göra det oönskade beteendet oftare och mer intensivt innan den inser att det inte kommer det den lärt sig att förvänta. Detta beror på att vi förstärkt beteendet så hundens förväntan är att det ska bli likadant och när det inte blir det så ökar hunden beteendet tills den inser att förutsättningarna ändrats.

Säg hunden som hoppar på folk och som har hoppat på folk en längre tid. När den har gjort det har ägaren sagt nej och dragit ner hunden, den påhoppade har knuffat undan hunden som hoppat igen och då kanske nafsat efter armarna, och så har cirkusen varit igång. Om man då går in och 1) lär hunden att sätta sig när den ska hälsa och 2) vänder sig bort och låter hunden glida ner igen om hunden hoppar så kommer hunden först att tycka att det är väldigt konstigt. Så den kommer att hoppa mer och högre och kanske nafsa på första hoppet för nånting är ju annorlunda! Men om man har is i magen, ihärdigt tränar “sitt” och vänder sig bort om och om igen när hunden hoppar så kommer hunden att sluta hoppa och istället sätta sig och då gäller det att vara redo och belöna hunden rikligt!

Detta blev också tydligt med Egon. Ofta jämförde jag honom med fosterhemsungar, ni vet man kommer hem och ungen har sprayat graffiti i hela köket och krossat allt porslin för att se om du tänker slänga ut hen igen. Egon var lika dan – gjorde nåt sattyg och så blicken – nå, tänker du kasta ut mig nu? Men det gjorde jag inte och han slutade med buset. Likaså nafsandet i luften och att slänga sig på rygg framför en…. Ordet nej fick jag dock plocka bort helt, det gick inte att lära om utan fortsatte att utlösa stark stress hos honom i många, många år…..

Vissa beteenden är också svårare att träna bort “positivt”, t ex skällande. Inga hundar “okynnesskäller” utan det finns alltid en anledning. Väldigt vanligt är det för att få uppmärksamhet. Och vi har så lätt att trilla i den fällan. Hunden skäller, vi kollar vad den skäller på, hittar inget och går ifrån igen. Hunden lär sig fort att när man skäller så kommer vi springandes. Gärna i kombination med dörrklockan 😉 Här blir det ofta en period där man måste prata med grannar och andra som känner sig störda och berätta att vi ska träna bort detta och det kan bli mer skällande under en kort period men sen ska det bli tyst. Och inte alla grannar tycker detta är okej. Men allt går och som sagt, det gäller att läsa hunden och se innan den är på väg att börja gasta. Inte sällan behöver t ex aktivering och ensamhet också förändras så att även den allmänna stressnivån blir lägre.

Med tanke på hur mycket uppmärksamhet och planering det krävs för att använda sig av positiv förstärkning är det kanske inte konstigt att de som vant sig vid att jobba med korrigeringar inte vill ändra sig. Men det är synd att de avskriver träningssättet med att man står med en köttbulle i handen och väntar för det handlar om allt annat än att vänta. Tvärtom tycker jag nog att vänta är det man gör när man jobbar med korrigeringar eftersom det ligger i träningssättet att hunden ska göra fel så att man får straffa den.

I slutändan är det ens etiska inställning som avgör hur man väljer att träna egen och andras hundar. Men vi har lagstiftning som säger att det inte får göra ont och det borde ju alla rimligen känna till idag. Sen är vi olika och funkar olika, det kan vi inte komma ifrån. Idag tror jag dock inte jag kommer att trilla i korrigerings-fällan igen.