För många år sedan – 2004 – var jag på en s k Adventskonferens  om hundar där temat var uppfödning. Egentligen inte alls min grej – jag har inte, kommer inte någonsin, föda upp hundar, men dessa konferenser var mycket intressanta så jag gick och fick mig bl a flera mycket bra föreläsningar om stress och hur den ärvs till livs. Då hade jag Egon, en omplacerad hane som var  förkroppsligandet av vad stress kan ställa till med och hur det kan yttra sig.

Egon var i dalmatinerkretsar känd som “den där svåra hunden” som en av de mest kända uppfödarna hade omplacerat inte en utan  fyra-fem ggr sammanlagt med hem och olika jourhem innan han hamnade hos mig och fick stanna.  Då var han 1 år. Idag kan jag lugnt erkänna att även om det kanske fanns en mening med att vi fann varandra så var jag galen som tog honom, det blev en resa som visserligen lärde mig massor men som även körde slut på mig fysiskt och mentalt. Men visst blev det bra i slutändan. Egon blev verkligen “min” och en fantastisk hund så småningom även om vägen dit var både lång och krokig.

I alla fall var betydelsen av stress och hur viktigt det var att undvika stress hos våra djur den föreläsning Per Jensen från Linköpings universitet höll och det var många liljeholmens som tändes i min skalle under denna halvtimme. Tyvärr hände inte detta hos alla…. . Nåja, jag som levde med en stresshund förstod precis vad föreläsarna pratade om. Att det filter vi alla har eller borde ha inte alltid fungerar. Och att när det inte fungerar och intrycken strömmar in ohindrat i hjärnan uppstår många problem för individen och för ägaren. För många intryck att bearbeta helt enkelt. Hos Egon var det definitivt så och han tog som sagt tid att reda ut.

Jag mötte även många hundar i mitt arbete som verkade ha problem med att sålla intrycken, som verkade sakna detta filter och som därigenom blev oerhört stressade av att inte kunna sålla, inte förstå, inte hinna bearbeta intrycken de utsattes för. Och genom arbetet med Egon och senare alla dessa hundar växte ett träningsprogram fram i syfte att dels hjälpa hunden om inte bygga upp ett filter så hantera intrycken. Men också olika alternativ för ägaren att ta till när man hamnade i situationer som utlöser stress hos hunden.

Många år senare kom Bruno in i mitt liv och även han tycktes sakna ett filter. Men nu var det något jag kunde hantera och hjälpa honom med, att sortera intryck och hantera vardagen.  Och det som händer med hundar som får hjälp är att de bli lugna och harmoniska. Även om man får räkna med bakslag så blir hunden i grunden så mycket lugnare av att man tränar och som ägare lär sig att bete sig på ett visst sätt och därigenom ger hunden det stöd den så desperat behöver. För medaljens framsida är att dessa hundar är väldigt alerta och snabblärda och ofta tycker mycket om att jobba. Men de behöver mental “arbetsro”. Och det är den arbetsron som saknas när intrycken sköljer över dom osållat. Och det är då stressen kommer och ställer till det.

Nu kanske någon tänker “DAMP/ADHD”-hund! Och vi vet ju alla att man inte sätter den typen av diagnoser på hundar. Men visst finns det likheter – oförmågan att kunna bearbeta intryck, ofta svåra att söva, blir lätt rastlösa och utåtagerande….. Men egentligen spelar ju en diagnos ingen roll. Utan det vi ser är problemet och att vi där kan gå in och hjälpa hund och ägare för en bättre tillvaro.

Så den resa som påbörjades med Egon och som nu fortsätter med Bruno har verkligen varit mycket lärorik och intressant om än vissa stunder väldigt jobbig.