Som jag skrev härom veckan har jag med min nuvarande valp provat en annan väg, att lita på hunden och inte använda för mycket hjälpmedel. Det är inte alldeles lätt…. Trots allt har år av träning även tränat mig som hundtränare. Detta är något som ibland kan ställa till det, denna för oss ofta omedvetna träning för vi tror ju att det är vi som tränar hunden när vi lika mycket tränar oss själva. Och hunden oss….
Det börjar med första kursen, om det nu är en valpkurs eller en anna kurs, det kan se olika ut. Redan innan första lektionen har hundägaren troligen läst om kursledarens filosofi och valt en inriktning som känns “rätt”. Vi har trots allt olika personligheter och även olika syn på uppfostran. Oavsett om hundägaren tycker att kursen var toppen eller inte så bra så har man börjat formats som hundtränare. När hundägaren sen går vidare så antingen förstärks man i detta sätt eller kommer till andra kursledare som har andra tankar och man påverkas i en annan riktning. Men vi påverkas hela tiden. Även genom det resultat vi når med hunden. Går det bra på kursen så tycker vi så klart att kursen och metodiken är bra. Går det inte bra så är det fel på…… nej inte hunden (!). Men då letar vi efter ett annat sätt att träna hund. Och förhoppningsvis hittar alla ett sätt som funkar för just dom och deras hund.
Det intressanta är om man hittat en fungerande metod och sen skaffar en ny hund alt en till hund och det som man gjorde med första hunden och som funkade kanske inte funkar med nya vovven…. Är det metoden eller hunden det är fel på? Ja går inte metoden att anpassa till olika typer av hundar så är det nog inte hos hunden man ska leta fel. Men om jag som person inte kan ändra mig då? Om jag bara kan använda en enda metod och det funkade på en hund men inte på den andra, är det metoden, hunden eller mig det är fel på? Tål att tänkas på…..
Likaså det faktum att vi ofta har ett bestämt mål vi tränar emot och det målet behöver inte sammanfalla med hundens mål. Du tror inte hunden har egna mål? Tänk igen.
Idag går många hundskolor ut med att just deras sätt är det enda rätta. Det är intressant för vad i livet är så enkelt? Att det bara finns ett enda sätt som är rätt? Nej, inte många och varför skulle hundträning vara ett undantag? Däremot är man som människa skyldig att ta ett etiskt ställningstagande – kan det någonsin vara rätt att använda våld i träningen? Eller smärta? Eller att trycka ner en annan individ? För det ska vi ha klart för oss – om det är okej att använda detta mot hunden så är det också okej för andra inkl hunden att använda det mot oss. Våld föder våld. Så enkelt och så svårt är det.
För att gå tillbaka till min egen träning då. Efter många år där jag lockat och visat och lurat hunden för att sen belöna när den gör rätt kände jag mig låst utan att kunna sätta fingret på vad det var som gjorde det. Jag har ändå gått en förfärligt massa kurser hos många olika kunniga hundmänniskor. Det som händer när man hela tiden ska locka och visa är att man blir den aktive och hunden passiviseras. Den väntar hela tiden på att få en ledtråd….Vad vill du att jag gör? Då slutar hunden att tänka 0ch ta initiativ. Och det kan många uppleva som skönt, en hund som inte tänker för mycket och som inte tar initiativ – vilket enligt vissa skolor är ett s k ledarskapsproblem – utan hunden lullar på och väntar på order. Själv tycker jag att det blir trist för mina hundar har alltid varit m ina kompisar och vi gör saker ihop, inte att jag alltid måste säga åt hunden vad den ska göra. Jag vill ha aktiva hundar, inte passiva.
Klickerträningen har varit ett steg på vägen. Kanske inte det fullkomliga sättet men jag älskar att arbeta med klickern. Shejpingen i dess rena form är ett underbart och roligt och effektivt sätt att träna hund. Men klickern är även den ett hjälpmedel och som sådant en “krycka” som på sikt ska slängas.
Med mina omplaceringar har klickern varit ett bra sätt att dels göra träningen av alla vardagliga saker väldigt rolig och det har gett en ny ingång eftersom man inte alltid vet vad hundarna varit med om så det gäller att hitta ett positivt förhållningssätt mellan mig och hunden. Att kunna belöna kontakten resp icke-flykten är guld värd och lägger grunden till mer avancerad träning. Samtidigt ger vi hunden ett större ansvar i hur träningen ska gå till och hur fort vi kan avancera. Det ställer högre krav på mig eftersom jag måste vara superalert hela tiden. Det är inte bara för hundens skull man ska köra korta pass!! Och hundar som är förvirrade och som har upplevt en tid av att vara oönskade hittar en ny plattform och kan utvecklas mer och mer. Även personligheten utvecklas när den ges utrymme. Återingen upplever en del det som ett problem medan jag ser det som ett plus att hunden har en alldeles egen underbar personlighet.
Nu måste man förstås ta hänsyn till ras och rasbundna egenskaper men i grunden är en hund en hund oavsett specifika egenskaper och kvaliteter. Och hundar har vissa grundläggande behov och att uppfylla dessa måste tillhöra målsättningen. Så kan vi förena våra mål med hundens mål borde vi nå optimala resultat, eller hur?
Personligen vill jag ha aktiva hundar med personlighet. Och då kan man förstås hamna i den sitsen att den aktiva hundens mål och intressen bara delvist sammanfaller med mina önskemål. Dessa sammanfallande bitar är lättare att träna in och jobba med, de ger sig liksom av sig själv. Men det som inte sammanfaller behöver vi ändå enas om, hitta ett samarbete kring. Och där tycker jag att visa, locka, osv blir ett hinder i träningen för det betyder att jag måste ha lösningen på “problemet”. Kan vi samarbeta och jag kan ta en passiv roll ibland så kan ju faktiskt hunden ha lösningen! Men då är vi tillbaka till det som kan vara så svårt, att ta ett steg tillbaka, att vara den passiva parten, släppa på kontrollen och ha tillit till hundens tankeförmåga.
Om hunden vågar föreslå en lösning, är jag då redo att höra den?