Ja det kan man ju fundera över. Från början var det nog en blandning av ett “gosebehov”- hur underbart är det inte att borra näsan i en päls? –  och att ha en fyrbent kompis att göra olika saker med. Under uppväxten hade jag ju busat och promenerat med flera olika hundar; boxer, schnauzer, whippet, schäfer, westie och pudlar.  Med en del blev det mer bus och trix  och med andra blev det mer promenader. Och det var så roligt med de olika hundarna. Så det var nog den biten jag hade i bakhuvudet.

Men sen när man har hund och börjar rätta  vardagen och livet efter dom så blir det förstås mer en livsstil. Att komma ut regelbundet oavsett väder, den sociala biten med trots allt många trevliga hundägare, att lära sig nya intressanta aktiviteter som agility, spår, kantarellsök, nyttohund, osv. Det märks framför allt de gånger jag reser iväg utan hundar. 2-3 dagar är det väldigt skönt att bara få bry sig om sig själv men sen saknar jag dom precis hela tiden. Så numera är det sällan jag reser utan hund. Istället för “exotiska länder” får jag nu upptäcka Sverige.

Idag har jag också en mer filosofisk inställning – måste vara åldern – och får nog säga att hundarna representerar olika aspekter av min egen personlighet. Och hundarna ger mig chansen att uttrycka dessa aspekter i träning och samvaro.  Som att vara i skogen vilket jag upplever oerhört läkande för själen, eller att träna ihop med hunden i ett team i agility, sök och spår.  Lite djupt men så är det.