Eftersom jag bor i ett mycket hundtätt område är det ständiga möten med kända och okända hundar.  En del sker när hundarna är lösa, en del kopplade och en del där en är kopplad och den andra lös. Nu har jag två väldigt olika hundar. Den ena är öppen och social och en lycklig virvelvind som inte bangar för något. Den andra är försiktig, lite osäker och ibland klumpig i sina försök till socialt umgänge. Helt olika alltså. De får båda samma budskap från mig – vi har våra kompisar och behöver inte hälsa på främmande hundar vi möter. Det har inte att göra med något annat än sunt förnuft och en respekt för hundars flockkänsla.

För att få hundarna att övervinna sin naturliga initiala nyfikenhet använder jag avledning med godis. Mycket godis. Det intressanta är att man efter ett tag märker att det behövs mindre och mindre godis, som allt annat blir det ett inlärt beteende och självförstärkande. Men i början och i nya situationer kan man behöva smacka på ordentligt med gotte. Här märker man vilken inställning andra hundägare har till detta med godis. Det rynkas på näsan. Som om det vore ett fel i sig att ge hunden godis. Att det är att fuska och göra det enkelt för sig. Att muta hunden till rätt beteende.

Detta leder till 2 reflektioner. 1) Varför får man inte göra det enkelt för sig? Exakt var står det att hundägandet ska vara plågsamt? Att man måste leva i konflikt med sin hund? 2) Att avleda är inte att muta utan det handlar om att lära in ett annat beteende istället för det som hunden gärna utför av sig själv, t ex nosa i backen istället för utfall mot mötande hund.

Men det tycks vara svårt för gemene man (och kvinna) att man använder godis i dessa lägen. De har mycket lättare och ta till sig och förstå en korrigering som att rycka i kopplet eller huta åt hunden.  Tar man till godis så är det en muta. Muta i sig är ett fult ord. Att köpa något man annars inte skulle få på laglig väg. Att undvika ett straff man skulle få i vanliga fall. Det är intressant att det utlöser så mycket negativa känslor detta med att använda sig av godis.

För mig är godis en enkel och smidig belöning. De hundar jag har haft förmånen att ha som livskamrater har alla tyckt om godis, några mer och några mindre, men de har inte vägrat godis. Så det har varit en bra och fungerande belöning. Annats hade kanske leksak och dragkamp kunnat vara något men nu funkar godis  väldigt bra.

Att straffa bort beteenden funkar inte för mig. Det blir kortslutning på många plan. Jag har för dålig tajming, är inte ärlig i beteendet och detta gör att det inte funkar med straff. Därmed inte sagt att jag inte kan skrika till på hundarna när jag lackar men då är det inte inlärning utan att avbryta ett beteende. Jag räknar då inte med att hunden ska lära sig något, bara bryta.  Fast det är sällan jag behöver ta till det med ett välinlärt och fungerande nej. Tack och lov är hundar väldigt förlåtande, nåt enstaka skrik får dom inte att tappa fattningen utan de tittar mest bekymrat på mig – men vad är det du vill?

Åter till rubriken – avleda = muta? Och svaret är förstås nej. Avleda är just avleda och använts i situationer där hunden kan tänkas ta till ett olämpligt beteende. Sen försöker man träna in ett annat beteende hos hunden inför  dessa situationer. Men det får vi ta en annan dag.