Då var vi igång igen

with Inga kommentarer

Igår startade sökkursen. Förra terminen var vi nybörjare och nu var det första gången på flera månader som halsbandet med den dinglande leksaken hängdes på, arbetstecknet sattes på och Nilaq fick springa ut i skogen och söka efter en person.

När vi slutade i höstas så hände många försvåringar på slutet och nu var jag förstås nyfiken på hur mycket som satt kvar i huvudet på lilla damen.

Till en början blev hon jätteglad när hon såg vart vi skulle och knuffade omkull stackars kursledaren i snön med sina pussattacker. Så det var ju bra =)  Sen blev jag lite nervös när jag skulle skicka henne på första söket – skogen, mörker, upphetsad hund…. och satte på henne 30-m-linan. Men den kunde jag snabbt knäppa av. Hon sprang ut fort och rakt på figgen/kursledaren, tog “rullen” i munnen, vände till mig,  jag var inte tillräckligt snabb så hon sprang fram och tillbaka innan jag kunde koppla henne och hon fick visa på. Så häftigt att se att hon var med!

Andra skicket lika elegant, nu var jag bättre på att fånga in henne och så fick hon visa och leka med figgen/kursledaren….. En paus medan de andra hundarna jobbade på och sen tredje skicket, nu med figge/kursledare som hon inte såg gå iväg. Här strulade haken på kopplet och så började figgen/kursledaren ropa på Nilaq och då blev stumpan väldigt otålig. Rakt på, raka vägen till mig och sen rakt påvisande. Då berättade figgen/kursledaren att hon trodde Nilaq sprang förbi henne och därför började hon ropa men det var räven som raskade i mörkret! Och Nilaq sprang på figge och inte på räven! Fjärde skicket tog hon vittringen redan medan vi väntade och sprang också här rakt på. Sen var vi klara. Nästa gång ska vi köra som på slutet av förra terminen.

Så kul att vi är igång igen. En lagom stor grupp också med 5 ekipage. Loke schäfer gick också förra terminen och han mindes också övningen. Han ville helst springa varje gång någon av hundarna skulle göra en övning,  så skoj var det. Sen var det 3 nybörjare och det var en busig riesenhane, en frusen mexikansk nakenhund (!!) och en malinoistik som är kompis med Loke. Hon tränade i sitt förra hem och det syntes att hon mycket väl visste vad det handlade  om. Hon susade genom skogen!

Nu får vi vänta en vecka till nästa tillfälle och fördelen med kurser på våren är ju att det blir ljusare och ljusare på kvällarna =). Och så kanske lite mindre snö för det var inte lätt att springa med hunden i mörkret i snön….

0 Responses

  1. Monica
    | Svara

    Roligt att hon kommer ihåg och tycker om det.

    Jag har faktiskt aldrig ens provat på sök med hundarna förrän i höstas och då var det bara aktiveringssök men det kan jag kanske göra senare med Freja. Finns ju så mycket kul att göra med hundar!

    • prickigahundenq
      | Svara

      Jag tränade ju sök med Egon under ett halvår efter en helgkurs (och innan gruppen rann ut i sanden). Det var jättekul.

      Hade nog inte kommit på sök med Nilaq om hon inte som valp spontant hade sprungit och både markerat och grävt fram uteliggare (jag vet det är så hemskt) på vintern på Långholmen. Var tvungen att koppla henne för att hon inte skulle rusa under västerbron och börja “gräva” i byltena…. Så det var liksom naturligt.

  2. Matte med Clifford
    | Svara

    Det låter som ni har toppenkul på kursen! Jag säger som Monica – det finns ju så mycket kul att göra med hundarna! Men sök står på min att göra lista 🙂

    • prickigahundenq
      | Svara

      Ja det finns mycket och ibland är det svårt att välja 😉
      Och olika saker passar ju olika hundar och människor så prova-på-dagar är himla bra, då märker man ju om det passar eller inte.

  3. ildiko
    | Svara

    Precisionslydnad eller t.o.m Precisionsmoment vore ett bra begrepp!
    Jag kan se ibland hur en del moment i “vardagslydnaden” försvårar Tävlingslydnaden(givetvis beroende av en specifik människas och en specifik hunds relation till träning/inlärning).
    “Ligg” och även är det bra exempel. I tävlingslydnaden är det optimalt att hunden lägger sig snabbt och på ett sätt som upplevs som en enda rörelse. Har vardagslydnaden varit “LIGG!” a la “Nu går du och lägger dig, punkt slut!” så kan man se hur en hund som uppskattat de andra momenten och hela stämningen då vi tränar tävlingslydnad har mycket svårt att lägga sig annat än långsamt och motvilligt. Om jag då ber dem att byta ord så att det heter en sak då man lägger sig i vardagen och en annan sak då man lägger sig i tävlingslydnaden så brukar motvilligheten försvinna. Likaså har många lärt in “Fot” med ett krav på att hunden ska hålla sig nära och om hen inte gör det kanske ägaren t.o.m ryckt till i kopplet eller på annat vis “tvingat” hunden att hålla sig nära. Isf blir det förstås problem när den röda tråden helt plötsligt ska vara att hunden tar och bibehåller kontakt.

    “– ska det verkligen vara skillnad på hur man lär in vardagslydnad och tävlingslydnad?”
    För mig är det ingen skillnad alls vad gäller själva inlärandet av moment. Men det kan skilja sig i utförandet och därför tycker jag att det är en bra ide att använda olika ord.
    Ex. om jag av praktiska skäl behöver att Vilja ligger ned, väntar, släpper mig, slappnar av så använder jag annat/andra ord än “Ligg”- “Stanna kvar”. I tävlingslydnaden vill jag att hon ska lägga sig på ett visst vis, ligga kvar där med 100% fokus på mig och uppmärksamt vara beredd på nästa signal från mig.
    Om jag skulle hålla en kurs, prata inför folk, klippa klor på en annan hund, träna en annan hund, skura ett golv utan att riskera att hon tassar runt på det innan det torkat så skulle det dels vara stressande för mig om hon låg och väntade med 100% fokus på mig och dels skulle det förmodligen inkräkta på och förstöra hennes fokus i de stunderna jag vill ha det.
    Så i ett läge där hon ska ligga och vänta på mig, slappna av så har jag lärt in det under andra omständigheter och med helt annat kommando även om den mekaniska biten i det hela är att hon just lägger sig.

    Det här är inte helt lätt att förmedla till hundägare, jag tycker det är svårt. Jag tycker att det är mycket svårare att hålla kurser i Grundlydnad än i exempelvis sök. Med det är inte sagt att jag tycker att grundlydnaden (såsom inkallning) är något svårt i sig. Jag har i princip aldrig använt koppel på mina hundar i annat syfte än att visa respekt för andra (andra som kanske är hundrädda eller blir allmänt irriterade över att jag ej har koppel). Vilja var 8-9 månader innan jag för huvudtaget köpte henne ett koppel för att hon var så tung att bära på T-banan där många hade blivit sura på mig över att jag inte hade koppel(jag väntade länge så flit, för att utmana mig själv och då jag snabbt märkte att hon med sitt polarhundsblod var mer självständig än de hundar jag tidigare haft)
    Men att förmedla vidare till andra hundägare är inte alltid lätt då så mycket av “vardagslydnaden” för mig ligger bortom detta med momentinlärning. För mig handlar det så mycket om att annat varför jag egentligen har ett stort behov av att lyfta ut och lägga strålkastare på begreppet “relation” och ännu mer intimt “Lär känna dig själv genom din hund” (bla. eftersom våra barn och djur är oerhört benägna att leva ut det vi inte lever ut) Jag har många gånger tänkt att ha sådana kurser, dvs relationskurser. Men jag inser också hur svårt det skulle vara eftersom även människan skulle komma i fokus då. Det händer mig allt oftare att jag, under enskild träning, ställer frågan “Det här beteendet som du ser hos din hund, vad speglar det i dig?” och det kan bli oerhört smärtsamt. Jag har kilovis med exempel på hur jag bokstavligen ser att hundar tar över människors ex. rädslor…t.o.m för specifika saker. För att inte tala om hur hundar bokstavligen lever upp till våra förväntningar (om allt från att vara glad och samarbetsvillig till att vara “omöjlig” och avskuren från möjligheten att förändras eller förändra sitt liv till det bättre). Men att rakt ut ställa frågan “Kan det vara så att du projicerar din rädsla för att DU är omöjlig och att DITT LIV omöjligen kan förändras till det bättre på din hund?” eller “Kan det vara så att DU är rädd för män?” eller “Kan det vara så att DU är väldigt misstänksam mot folk?”, rädd för Schäfrar? Orimligt benägen att försvara dig?
    Mina hundar genom åren har speglat mig och levt ut bitar av mig som jag själv inte tagit tag i. De har visat på ytterligheter hos mig själv tills jag själv blivit redo att bygga broar mellan dessa ytterligheter. Ex när jag var ung hade jag ett väldigt starkt socialt behov som jag inte levde ut och parallellt ganska stora tillitsproblem vilket resulterade i att några av mina hundar vara översociala och någon mycket reserverad/rädd för alla som inte var mycket bekanta. Vartefter jag själv vågade bygga broar mellan dessa ytterligheter fick jag också hundar som var mer socialt tillfredställda och med en sund och konstruktiv urskiljningsförmåga. Jag tror inte att det är någon slump. Hundar och även en del människor (ffa barn) är väldigt inkännande varelser. Vi blir upprörda och förtvivlade om våra barn inte tar vara på livet, sina förmågor och resurser och möjligheter…men hur ska barnen kunna göra det om vi inte gör det och hur fungerar vi som förebilder där?

    Jag inser att jag nu kommer allt längre ifrån ämnet….
    Men vad jag vill komma fram till här är bla att jag upplever att det är lättare att gynna en fin och konstruktiv tränings/samarbets-mentalitet mellan hund och hundägare på en kurs i ex sök än en kurs i grundlydnad. I grundlydnaden finns, för mig, delar som jag har svårt att förmedla utan att trampa folk på tårna eller rentav såra dem. Men jag HAR grundlydnadskurser och för varje termin blir jag bättre och bättre på att integrera de delar som jag se/vill förmedla på ett sätt där människor kan ta till sig. Men det är den absolut största pedagogiska utmaningen jag har och jag bävar ibland för det.
    Och eftersom jag upplever att ex. sök-träningen lite fungerar som en fredad zon från vissa hundägares tvivel angående om det går att lära hundar saker och ting utan att “hundarna minsann måste veta sin plats!” så ser jag att det ganska ofta kan fylla en väldigt fin funktion detta med att hundägaren i ett tidigt stadium kommer in i ett sammanhang där de får vara befriade från begreppet “Lydnad” (som tyvärr hos många av oss väcker delar som begränsar träningsglädjen, lekfullheten, kärleken och t.o.m humorn i hundträning). Dessutom är min övertygelse att en mentalt tillfredställd hund är betydligt lättare att ha att göra med i vardagen. Och då der kag inget egenvärde i att det ena måste komma innan det andra.
    Så även om jag absolut håller med om att det är en fördel att ha en säker/bra inkallning osv. inför att hundarna ska leka sök/utbildas till sökhundar så ser jag så stora vinster med att inte skjuta upp detta med att aktivera hunden eller allt annat man får under sökträningen både i relationen och var och en (hund-människa). bara en sådan sak att våra tamdjur får möjligheten att växa upp till VUXNA individer, möjligheten att se sig själva som varelser vars kompetens behövs. att det finns saker som jag som hund är bättre på än min människa och att min människa kan uppskatta mig för det, att min människa kan SE mig för den jag är och se mina förmågor. Att vi kan väva ihop min människas kompetens med min kompetens och få till ett effektivt och gynnsamt samarbete där varje individs unika förmågor kommer till nytta. Att jag får lära mig att dels tolka min människas direktiv (såsom när vi dirigerar hundrna åt än det ena och än det andra hållet)och bit för bit välja att lita på dennes slutsats likväl som min människa läser av, tolkar och drar slutsatser av mitt beteende (när vi så småningom börjar skicka hunden åt det hållet hen själv visar vittring till) samt visar den tilliten till MINA slutsatser.
    Allt det här är guld för vardagsrelationen och då menar jag att det, i förhållande till vad vi vinner, är värt att vi i början kan få jobba lite med att få in hundarna med leksaken för huvudtaget. Det brukar dock lossna ganska snabbt för de flesta individer. Kanske snabbare än då vi tränar inkallning för inkallningens skull många gånger.

Leave a Reply