Dag 12

with 4 kommentarer

….efter Brunos operation är det idag och det fortsätter att gå framåt. Han är förstås eländigt trött på tratten men hanterar den ändå ganska bra. Jag minns ju fortfarande hur Egon slog sönder sin på 2 dagar genom att ställa sig i en dörröppning och dundra med huvudet mot ramen tills plasten sprack…. Bruno makar istället runt tills han kommer dit han vill.

Nu går han även själv inte bara nerför  (på 3 ben) utan även uppför trappan (på 4 ben). Benet är fortfarande svagt men nu tål det att stödja på och han lyfter även på det friska benet när han pinkar. Igår provade jag att gå med båda hundarna ut på Långholmen men det är för tidigt. Bruno behöver många pauser och vill stå och titta mycket medan Nilaq ledsnar när det blir stå hela tiden. Så vi får gå delat ett tag till. Trots värmen vill Nilaq ha lite fart och gå på.

Värmen ja. Jag var ju lite orolig över hur läkningen av op-såret skulle gå så här i rötmånadstider men det var definitivt rätt antibiotika så såret läker verkligen fint. Nu har han fått lite fjun på benet också när pälsen är på väg tillbaka.

Stygntagningen får trots allt bli hos veterinären har jag bestämt mig för. Det känns alldeles för pillrigt att göra det ensam och även med hjälp blir det nog för pillrigt när jag faktiskt inte vet hur man ska göra? Klamrarna ska visst lyftas och klippas och sen dras ut med en specialtång. Har inte fått tag i någon sån tång utan ev en vanlig kirurgisk tång men då blir det ännu pillrigare……

Nu när läkningsfasen går mot sitt slut kommer rehabfasen. Han har i princip inga muskler i benet och det är väldigt stelt. Dessa dagar har jag kört med lite ttouch varje dag men nu är det dags för massage och ordentlig stretch. Det blir även övningar att gå i vatten när stygnen är tagna vilket ska ske i slutet av veckan. Och simma ska vi börja med också om ett tag.

4 Responses

  1. Cliffordsmatte
    | Svara

    Vilken kämpe han är din Bruno! 🙂

    • prickigahunden
      | Svara

      Ja du, så mjuk och försiktig som han är mellan varven så har han en riktig vinnarskalle. Fast det är ju typiskt för dalmatiner tänker jag, denna envisa, jag-ger-inte-upp-inställning till det mesta här i livet. Och det är bara att inse att han nog har haft problem länge men ändå har kämpat på. Tur är väl det!

  2. Monica
    | Svara

    ja är det klammer är det mycket lättare att låta vetten ta dem. Härligt när det går framåt så det syns.

    • prickigahunden
      | Svara

      Ja efter att ha våndats några dagar så känns vetten som det bästa alternativet. Stackars Bruno ska ju inte behöva utsättas för en fumlig matte i detta läge =)

Leave a Reply