Nu när jag är inne på dalmatiner hanhund nr 4 kan jag se en del egenskaper som är rastypiska och andra som är individuella. Enligt rasbeskrivningen ska de inte ha jaktlust för att kunna vara lösa i skog och mark med t ex ryttare. Däremot ska de ha en viss vakt men idag vill man inte ha någon skärpa.

Nelson #1 hade en del skärpa som ingen av de andra haft. Han ställde både folk och hundar och bangade inte heller för ett slagsmål. Inte att han hoppade på andra men blev han utmanad eller provocerad så…. Han vallade hästar men jagade inte direkt. Jo katter jagade han tills han fostrades av hundvaktens gamla siames.
Han älskade viltspår och for fram som ett expresståg i spåret. Han valde alltid spåret framför levande vilt.

Egon #2 hade en helt annan personlighet. Han blev påhoppad av andra hundar ibland men skakade bara på sig och gjorde sen lekinviter….
Han sprang efter vilt ute (och hästar och kossor) om de sprang så han såg. Försvann de avbröt han. Ofta sprang han 50-100 m innan han blev stående. Men han blev då kvar en stund innan han kom tillbaka. Egon gillade viltspår men tyckte nog sök var roligare när vi provade det. I spåret var han mycket noggrann, väldigt bekväm att gå med.

Bruno #3 sprang inte på vilt men jagade katter och barn. Och han jagade även löv, slutet på långlinan, snöflingor och bollar. Bollar fick honom att flippa fullständigt…….
Han älskade viltspår även om han var väldigt försiktig och noggrann. Han hade ett sånt fokus att han i slutet ofta blev stående och tittade förvånat över var han befann sig……
Bruno hade ingen skärpa men han “ställde” folk genom att bli som en fotboja – med 30 kg hund virad runt benet blev de stående….

Frans #4 då? Han kan larma men är den tystaste av dalmatinerna. Han jagar katter och även en del fåglar ute. Han hetsar också upp sig när han får syn på harar och rådjur men det kan vara att Nilaq smittar honom med sitt beteende. Men han visar samma upphetsning när han får syn på småhundar….. Det slog mig häromdagen när vi först mötte harar i parken och sen en liten hund. Så nu är frågan om det faktiskt är omriktat jaktbeteende det handlar om när han gör utfall mot småhundar? Tål att tänkas på och se hur vi kan fortsätta träningen. I spåret i skogen är han noggrann men går hellre på människodoft än vilt och blod. Koncentrationen är sådär men blir säkert bättre med träning.

Det är trots allt lite kul att jämföra hundarna. Nelson och Egon låg i varsin ände av skalan “dalmatiner” medan Bruno och Frans befann/befinner sig mer i mitten. Men ingen är den andre lik utan alla har sin personlighet.