Återkommer till boken och bytesdriftsmodellen (eller vad man ska kalla den för?). För även hundspråk och hundens signaler får här en annan tolkning mot vad jag tidigare lärt mig.  T ex menar Behan på att lugnande signaler i sig inte är en dialog mellan hundar utan att hunden visar lugnande signaler i samband med att den balanserar sig själv, som en instinktiv handling den inte kan styra medvetet. Och målet är att jorda sig själv.

Detta tyckte jag var intressant eftersom den danske etologen och vargforskaren Freddy Worm Christensen i sin bok och även på sin föreläsning hävdade att det var fel att överhuvudtaget kalla det för signaler eftersom man i studier sett att det INTE fanns ett samband mellan hunden som visade dessa och hunden som var “mottagare”.  Detta väckte starka reaktioner under föreläsningen (flera lämnade föreläsningen i protest!) eftersom det trots allt är en ganska inkört begrepp här i Sverige. Då blev jag mest förvånad eftersom jag som så många andra tycker att signalerna fungerar just lugnande i spända situationer. Sen har jag kanske inte som andra kollegor suttit och gäspat mot en hund i en timme men i alla fall, jag har läst dom som lugnande och sett hundar reagera med att bli lugnare när jag använt dom.

Men tänk om det inte är så, tänk om det faktiskt är “bara” en stressframkallad överslagshandling? Att hunden inte reagerar för att det är en lugnande signal utan att den reagerar på den andres stressnivå? Och om det är så – spelar det någon roll? När Worm Christensen lade fram det tyckte jag det var konstigt och förstod inte varför det skulle vara så. Men nu när jag läst om denna modell ser  jag hur det skulle kunna förklaras på ett annat sätt.  Och med tanke på att beteenden som aggression och underkastelse har omdefinierats så kanske även dessa signaler/beteenden faktisk har tolkats fel. Trots allt har våra iakttagelser varit just iakttagelser som sen har tolkats…. Det betyder ju inte att de fungerar lugnande i spända situationer men det kanske är fel begrepp bara?

Eftersom denna modell så tydligt och envist (!) fokuserar på flockens balanserade funktion som jaktmaskin och då kopplat till bytesdjurets känslor och medvetande så blir det även en annan tolkning av hundspråket. Hundarnas signaler uttrycker vilken energinivå resp hund befinner sig på och strävan efter balansen, som ett nollsummespel, leder till att vissa individer blir mer framåt och utåtagerande och andra mer tillbakadragna och “låga”.  Så signalerna, språket, styrs inte medvetet utan är en reaktion på autonoma nervsystemets laddning. Då skulle även ett beteende som att visa tänder med rynkad nos vara en sån signal/reaktion och inte en medveten handling….. Visst är den tanken intressant?

Däremot skulle beteenden som nosande och grävande och tuggande/bitande vara medvetna handlingar för att jorda sig och nå balans. Även dessa beteenden har ju ibland kallats överslagshandlingar.

Nollsummespelet som ska balansera flocken och individerna jämför Behan med magneter som har norr- och sydpoler, dvs när plus möter plus stöts de ifrån varandra – hundar går i båge runt varandra – och när plus möter minus dras de till varandra – hundar som springer emot/med varandra i lek. Detta stämmer även med Semyonovas modell över hur hundflockar fungerar som ett självbalanserande system. Enligt boken använder hunden dessutom sin egen energinivå för att knyta an med olika människor eller saker precis som vargen knyter an till bytet. Hunden “kastar” då iväg sin energi mot saken och springer ikapp den…. tänk en hund som fångar en frisbee i luften (eller Nilaq som nästan tagit fåglar när de flyger upp i luften…..).

Så nu måste jag förstås iaktta mina och andras hundar och se om jag ser något “annat” än det jag tidigare sett eller om det bara är tolkningen som har ändrats. Det är både jobbigt och roligt med såna här tankenötter!