Idag blir det ett högst personligt inlägg. Under ett par veckor har det varit tyngre än vanligt, jag ha varit tröttare och segare än vanligt.  Och man skyller ju på mörkret (fast jag älskat denna vinter), på att det är mycket att göra (fast det varit lugnare än vanligt), att man har en förkylning i kroppen…..osv

Men idag när solen skiner så glatt igen förstod jag vad som händer. Solen ger mig inga lyckokänslor utan panik.  Vårdepressionen är ett faktum.  Jag hade hunnit glömma hur det känns för de senaste åren har jag inte drabbats. Men nu kommer det full ut.

Det är inget roligt. Helst vill jag dra ner persiennerna och krypa under täcket och SLIPPA. Slippa alla människor som väller ut i solen, slippa mötas av leenden för SOLEN är ju äntligen här. Värst är det när den skiner i ögonen. Märkte det ordentligt igår när jag körde bil och solen lyser med full kraft rakt in i ögonen. Men jag förtränger det. Och så idag på morgonpromenaden när det gnistrar och alla går och ler lyckligt känner jag hur den mörka tunga filten lägger sig över mig och jag vill bara hem. Att nu vistas utomhus ger mig såna obehagskänslor så det finns inte.

Var det tvunget att komma tillbaka? Jag har ju haft paus ett par år då våren har känts om inte härlig så fullt uthärdlig.  Men icke.  Nu får jag kämpa med mig själv och försöka komma ut så mycket det går när det är dagsljus hur mycket det än tar emot. Kanske ta en tur förbi hälsokosten och handla johannesört. Och längta till hösten…