Idag blev det långpromenad. Vi gick ett varv runt Flaten och det var precis så bra som jag hoppats på.  Ett lite konstigt soldis gav ett förtrollande ljus och en regnbåge gick över sjön som nu är helt vintervit.  Och så var det i princip folktomt.

Det är härligt att se hundarna få röra sig obehindrat i naturen. “Valparna” är nu så klara i kroppen att de orkar med en sån här pass lång runda. Och i och med att löpet nästan är avklarat är även huvudet med.

Bruno går vuxenpromenad, helst mellan E och mig, och hoppas hela tiden på att godbitar ska råka trilla ner….. Ett par busrusningar blir det förstås men han kommer hela tiden in emellan oss eller går så tätt bakom mig att han puttar i knävecken.  Han gillar inte att pulsa i snön utan vill helst gå i spåret. Jag är van vid att dalmatiner håller en radie på 30 m men Bruno vill vara nära. Kanske är skogen lite stor och skrämmande…..

Nilaq utforskar. Hon går helst vid sidan om. Gör små avstickare men har koll. Hon kommer in och hämtar en gotte men drar sen iväg i 180 knyck och jagar äventyret. Hon drar långt före för att vända och kuta emot oss i 180…..  Med ett lyckligt flin. Skogen är spännande och hon vill gärna utforska men blir aldrig borta länge.  Oftast blir hon precis bakom krönet av kullen så man ser svansen sticka upp. Hon söker hela tiden kontakt och belönas förstås för detta.

När vi går med syrran Quilaq har tjejerna extra skoj. Då rusar de sida vid sida med rumporna studsande mot varandra. Eller lockar varandra till spännande dofter som behöver undersökas. Bägge jagar sork med stor glädje och energi. Nu när de borrar ner huvudena i snön och kommer upp med hela ansiktet full med snö är de fantastiskt söta.

Det blev en lång promenad på nära 3 timmar.  Och nu har hundarna sovit så gott som aldrig förr. Kvällsrundan blev kort och koncis.

Lite fler bilder från promenaden: