För ett tag sen var jag på ett föredrag om en metod som heter amichien bonding. Utvecklat av Jan Fennell i England och nu presenterat på engelska av hennes son Tony Knight. För några år sen var Jan själv i Sverige och föreläste och jag var även på den föreläsningen. Har också läst boken som när den kom orsakade många diskussioner i Hundsverige. Metoden är utvecklad efter att ha sett världskände Monty Roberts arbeta med hästar och sett massor med filmer på vargar.
Men hur positivt denna metod än presenteras ger den mig en obehagskänsla. Och jag har verkligen funderat över varför….. För det är en metod som skaparna och deras lärjungar gärna vill ska vara en livsstil.
Anledningen till att jag blev intresserad var att jag hade ett problem med mina dåvarande hundar Nelson och Egon. Jag hade provat olika saker men inte riktigt lyckats fullt ut. Problemet var att hundarna rök ihop så fort jag kom hem. Nu ska jag inte dra hela historien men Egon var omplacerad och jag hade efter ett halvår börjat få bukt med de flesta ärvda problemen och den superstressade ettåringen hade börjat lugna ner sig och fungera. Men när jag kom hem och klev innanför dörren rök hundarna ihop.
Bland många andra böcker – jag gick även utbildningen till hundpsykolog under denna tid – läste jag även Fennells bok och bestämde mig för att prova hennes metod. Under två veckor höll jag mig till “reglerna”, eller nästan. Några var för kategoriska för mig men i stora drag gjorde jag som det stod i boken. Och hundarna slutade slåss! De slutade även med annat som t ex att kasta sig ut genom dörren. Eller dra i kopplet. Eller kasta i sig maten. De slutade även med att komma och gosa, att söka spontan kontakt och att clowna sig. Och där nånstans avbröt jag. För det kändes inte längre kul när hundarna förvandlades till något annat än dalmatiner. De blev mer och mer passiva…..tråkiga…..robotar…..
Jag avbröt då och undrade förstås om allt var förstört. För trots allt hade de inte rykt ihop en endaste gång sen jag börjat med metoden. Men ganska snart visade det sig att spontaniteten och “dalmatinerstuket” kom tillbaka …. men varken slagsmål eller koppeldragande kom tillbaka när jag slutade tillämpa “reglerna”.
Självklart var jag tvungen att utvärdera vad som hänt och kom fram till att “reglerna” egentligen inte skiljde sig så mycket från det jag lärt mig och tillämpat tidigare. Skillnaden låg i att det var draget till extrema nivåer. Istället för att ignorera hundens beteende skulle man ignorera hela hunden. Istället för att belöna kontakt skulle man bara belöna kontakt man själv initierat och i övrigt ignorera hunden. Istället för att stanna och vänta ut en dragande hund skulle man avbryta promenaden och gå in igen. Osv. Och visst, som jag såg själv så funkade det men det passiviserade även hundarna. Och det passade inte mig alls.
En kompis/kollega menade att “metoder” hade hon övergett för länge sen och att hon själv bara gick på sin känsla numera. Jag förstår henne. Även om jag skulle kalla det för intuition. Eftersom intuition kommer från samlad erfarenhet kopplat till känsla ger det mig de verktyg jag behöver både när jag gör en bedömning och när jag tränar egna eller andras hundar. Det är nog ganska vanligt bland hundtränare oavsett vilken sorts träning man använder sig av.
Så hur var föreläsningen med Tony Knight? Det var mycket underhållande. Han var otroligt rolig, lite av stå-upp-karaktär och han lockade till många skratt. Och även jag skrattade gott åt hans historier om bl a kommunikation och språkförbistring. Men föreläsningen blev just en massa historier. Inte så mycket fakta. Och när han sen under frågestunden kom in på hur man skulle göra så var det inte lika roligt längre. Det visade sig att ingenting alls har ändrats i metoden. Trots att det hänt mycket inom vargforskningen – och det är vargars beteende man byggt metoden på. Det var samma regler, kanske ännu lite mer rigida och ännu mer “livsstil” och ännu mindre en “övergångsfas” för att lugna ner hunden. Nej, hunden ska “sättas på plats” i flocken och du själv ska ta “alfans” plats….
Och därmed trillar denna metod för mig in i samma grupp som andra “stenåldersmetoder” som baseras på en gammaldags tro på hierarki och rangordningar som ska försvaras uppåt och neråt i hierarkin. Dominans behöver ju inte betyda fysiskt våld, det går alldeles utmärkt att trycka ner mentalt. Och det är det man gör med amichien bonding. Utan känsla och utan intuition – bara genom att använda en metod. Det är enkelt. Men är det bra?