Egon var hund nr 2, född 13 juni 2000, en tvilling, och han var verkligen en Dr Jekyl o Mr Hyde!

När Nelson (hund nr 1) hade blivit en stabil hanhund ville jag ha en till. Jag gick vid den tiden utbildning till problemhundskonsult och det kanske steg mig åt huvudet? I alla fall letade jag efter en ung hane som skulle vara mellan 6 – 18 månader. På SDS hemsida dök en annons upp. Att jag var inne där och läste berodde på att Nikita, Nelsons flickvän skulle omplaceras och jag ville själv inte ta henne. Men när jag kollade att hennes annons låg ute såg jag att en ung hane, 1 år, behövde nytt aktivt hem med hundvana, helst inga eller stora barn. Så jag ringde och det visade sig vara en av Ann-Marie Hammarlunds hundar. Pratade med henne och bestämde att jag skulle komma ut och titta. Han fanns på ett hundpensionat i Enköping.

Det var en solig dag och när jag hade hittat dit ut så stod han där i en rasthage och tittade på mig. Jag föll direkt. Han hade en fantastisk utstrålning, Dallas Eaton Mews. Först pratade jag mer med Ann-Marie om honom, fick veta lite mer om hans bakgrund, var inne och hälsade på honom och sen kom eldprovet – att Nelson skulle få hälsa. Eftersom man på pensionatet ansåg honom vara väldigt hanig fick han där bara vara med tikar och de tyckte vi var tokiga som skulle släppa in en okastrerad hane till honom. Men en äldre tik fick gå med in som buffert och självklart gick mötet bra. I alla fall blev vi ”godkända” av Ann-Marie och jag ringde henne nästa dag och sa att jag tar honom. Så midsommar åkte jag över och hämtade honom. Och det blev starten till en märklig resa. När jag tog honom sa de på pensionatet att han gick fint i koppel. Och så räckte de mig ett koppel som satt i det tunnast kedjestryp jag nånsin sett och då på en så stor hund. Det tog oss 5 minuter att gå från boxen till grinden (100 m) med otaliga stopp på vägen där jag väntade in honom och personalen stod och gapade och förundrades över mitt ”tålamod”. Han fick omgående ett brett halsband för att efter ett halvår börja gå i sele istället. Det var med Egon som jag blev fysiskt stark, riktigt stark.

Första kvällen sov Egon bakom galler i hallen och Nelson bakom galler i sovrummet. Dag 2 åkte jag ut i skogen och släppte dom och jag kommer nog alltid att minnas Egon totala lycka att få springa över de stora ängarna och bara njuta av farten och rörelsen efter flera månaders rastning i koppel eller rasthage…. Dag 3 hoppade Egon för första gången rakt upp och snappade i luften bredvid mitt ansikte när jag sa ”nej” för att sen kasta sig på rygg framför mig…. Jag undrar fortfarande vad han egentligen varit med om under sitt första år.

Man gör ju mycket tokigt och detta ligger högt upp på listan över mina tokigheter. Det tog nästan ett år innan hundarna slutade ryka ihop. Mitt sociala liv försvann, ingen icke- hundmänniska ville träffa Egon. Det tog 14 månader innan Egon fick sova i sovrummet (för Nelson) men sen sov alltid han i sängen, och alltid i mitt knäveck. Det tog 4 månader innan han slutade morra över matskålen. Ute stod han mest på 2 ben och skrek rakt ut så fort han fick syn på en hund. Han hade varken tid att kissa eller bajsa det gjordes gående. Det var första gången jag såg en verkligt stressad hund. Självklart borde han ha hamnat på landet utan alla dessa intryck och självklart var det ett gränsfall att låta en hund byta hem så ofta (Jag tror jag var 6e hemmet inkl jourhem/pensionat). Och kanske borde jag ha backat. Men då slog envisheten till igen och jag var övertygad om ju att om jag lämnat tillbaka honom så hade han avlivats. I oktober kastrerade jag honom, jag tyckte så synd om honom. Dessutom åkte han på stryk av Nelson så fort han varvade upp. Och Egon förstod inte varför…

Efter 1½ år började det gå bättre. Hundarna kom överens, Egon kunde stå på alla fyra ute i flera minuter, han åt fort men slukade inte längre maten, magen fungerade bättre, hans päls började glänsa, hans ögon kunde fokusera. Han flippade inte längre ut om jag satte gränser för han hade lärt sig att jag var tydlig och gav honom chansen att göra rätt. Nu började han visa alla sina goda sidor; han var mycket snabb och denna stora hundar kunde slänga sig ner i ligg och hoppa upp i sitt hur många gånger som helst med bara ett fingertecken. Han var nog lika snabb som en bc…. Vi jobbade en hel del med lydnad som han älskade. Spår var kul men lite för klurigt för honom, man fick lägga 2 spår efter varandra så han fick ur sig sin energi i första och kunde spåra i andra…. Jag blev ruskigt snabb i mina reflexer. Egon krävde mycket men han gav så mycket tillbaka. Han var verkligen den absoluta motsatsen till Nelson och ibland var det svårt att förstå att de var samma ras.

Egon var öppen inte bara mot människor (han älskade barn!!) utan även alla sorters djur. Han blev snabbt kompis med katterna när de flyttade till oss. Han gillade hästar och andra djur och fick även en minigris att leka med honom!

Men Egon mådde inte bra. Ganska snart tänkte jag att han hade en variant av adhd. Sen visade det sig att han hade ett litet hjärtfel som gjorde att han ibland bara la sig ner och vilade mitt i allt. Men det blev inte värre utan han levde bra med det. Hans kullbror fick en korsbandsskada och Egons knä höll men jag var alltid där och stretchade och masserade. Tack vare homeopatin blev hans adhd bättre men när han började få epileptiska anfall hade nerverna redan förstörts för mycket. Veterinären kallade den idiopatisk, dvs utan orsak, medan homeopaten sa orsaken var hjärnhinneinflammation pga valpsjukevaccinet. Jag provade först traditionella mediciner på honom men då blev han som lobotomerad och jag slutade igen. Han fick riktiga grand mal anfall där han låg och krampade och dreglade, tömde blåsa och tarm. Efteråt var han hungrig och trött och nästa dag som vanlig. Man lär sig att leva med det men det är en fruktansvärd sjukdom. Men han hade fortfarande ett bra liv och var så sprudlande glad.

Vi tävlade aldrig och ställde aldrig ut helt enkelt för att nya miljöer var jobbiga för honom men han var med på semestrar i Sverige och Europa, vi deltog på dalmatinerlägret flera år och överallt charmade han folk med sitt öppna energiska sätt. När Nelson dog blev Egon väldigt påverkad, han hade ju haft honom hela sitt liv hos mig. Och även om bägge var ”alfahannar” så hade de sån trygghet med varandra. Så det var självklart att skaffa en kompis till Egon. Det blev Bruno och nu fick Egon vara storebror vilket han trivdes med.

Strax innan han skulle fylla 9 år fick han ett megaanfall när jag inte var hemma som aldrig ville ta slut även sen jag kommit hem. Tyvärr måste hans hjärna ha fått syrebrist och det var bara ett tomt skal som sprang omkring här hemma och på morgonen fick han somna in. Egon var speciell på många sätt och det blev väldigt tomt när han försvann.