Presentation av hund (1)

with Inga kommentarer

Vi börjar med Bruno som då är hund nr 3 i ordningen. Han är av rasen dalmatiner, brunprickig, en kastrerad hane och han är född i Tyskland 2002. När han fyllde 6 år bestämde sig familjen han bott i sen han var liten att det inte gick längre och vände sig till en organisation inom djurskyddet i Tyskland, SOS-Dalmatinerrettung. Det var på deras hemsida jag såg honom i juli  2008. Nelson, min allra första hund hade precis somnat in och jag visste att jag ville ha en ny kompis till den kvarvarande hunden, Egon. Men eftersom  Egon var 8 år och hade epilepsi ville jag inte ha en valp utan en äldre hund. Under hösten letade jag i Sverige och Norge men det fanns inga lämpliga hundar. Så jag fick hembesök och blev godkänd av tyskarna och Bruno hade redan ett pass och var rabiesvaccinerad (vanligt i Tyskland eftersom de har rabies bland viltet). Dessutom fanns Bruno kvar i oktober när jag kunde åka ner, trots att flera familjer hade träffat honom. Men det hade uppdagats ett litet problem – han var väldigt lättstressad. Representanterna hade ärligt berättat allt om honom, både bra och dåliga sidor, och en del av de dåliga sidorna hade de ju sett först när folk hade kommit och hälsat på i jourhemmet/pensionatet han bodde på. Jag tog en långhelg och åkte till Düsseldorf med Egon, gick en hundpromenad med representanten Elke och hennes hund på fredagkvällen och träffade sen Bruno på lördag och på söndag. Det blev ett bra första möte och ett bra andra möte så Bruno fick åka med oss till Stockholm på måndag morgon. Egon och Bruno trivdes bra ihop från första stund,  trots att de första nätterna  tillsammans var på hotell….   Bruno var lite av en mobbare som i jourhemmet försökte köra bort alla andra hundar från matskålarna men Egon (som själv stod och morrade som en motorgräsklippare över matskålen när han kom till mig) brydde sig noll. Att se hundar leva tillsammans är fantastiskt. När Egon dog blev Bruno väldigt påverkad. Det märktes hur mycket trygghet han fick av “storebror”. Desto roligare att Bruno tog storebrorrollen när Nilaq kom. Han var både snäll och sträng med henne och en fin lekkompis. Sen blev Nilaq större och stöddigare och idag är de jämbördiga “partners in crime”.

Under åren har vi fortsatt jobba med hans stressproblem och när vi varit nere och hälsat på och visat upp honom en gång om året har de varit nöjda. Lite speciellt är att organisationen vill säkra för sina skyddslingar så man får inte äganderätten till hunden utan det påminner om våra fodervärdsavtal. Allt för att hundarna inte ska fara illa eftersom en del har tagits ur förfärliga förhållanden.

När Bruno kom var han en barnslig hund, många undrade om han verkligen var  äldre än 1½ – 2 år? Över tiden har han mognat….Han har även fått gå till homeopaten eftersom jag sett vissa likheter med Egon som ju utvecklade epilepsi….  Och kanske berodde hans stressproblem snarare på nerver än inlärning och bristande träning?

Med Bruno har det blivit mycket miljö- och vardagsträning eftersom han inte hade fått göra så mycket tidigare men vi har även gått kurs i rallylydnad som han tyckte var jättekul och vi har spårat en hel del. Sista året har det blivit mycket simning och även det har han lärt sig att gilla och då var han rädd för vatten när han kom….  Bruno har varit duktig att gå lös från början men han kan ibland glömma bort sig när han jagar löv =) Tyvärr har han blivit biten av andra hundar några gånger eftersom han tror att alla är snälla….

Bruno  har varit frisk och pigg men förra sommaren blev han halt. Det har tagit tid att hitta felet och nu i juni blev det en knäoperation. Under våren fick han även problem med att kissa men det har avhjälpts med ändrad mat och nya kosttillskott.

Bruno är en glad kille och de som träffar honom blir ofta förtjusta i honom. Han är väldigt söt.  Och som tysk är han lite mindre och smidigare än många svenska dalmatiner. Han har härliga bruna ögon och mörkbruna fläckar. Hade han inte haft ledproblem hade nog agility varit en kul sport för honom. Nu fortsätter vi med spår och kanske lite rally igen när han återhämtat sig helt efter operationen.

0 Responses

  1. Monica
    | Svara

    Kul att få läsa mer om hundarna också! Särskilt då de har en “historik” bakom sig. Men övergår Bruna aldrig i din ägo? Efter några år borde man väl bevisat vad man går för som ägare.

    • prickigahunden
      | Svara

      Nej, Bruno blir aldrig min på pappret men han blev ju “min” när jag träffade honom i Tyskland =) Visst skulle de kunna skriva över äganderätten men de har sina skäl. Och skulle något hända mig så jag inte kan ha kvar honom så tar de honom.

  2. Cliffordsmatte
    | Svara

    Fast du har alla “rättigheter” & skyldigheter som en ägare eller hur? Så rent juridiskt räknas du som Brunos ägare?!
    Visst är det fantastiskt när det bara blir så där rätt när man träffas – och kärlek/samförstånd uppstår!

    • prickigahunden
      | Svara

      Ja i och med avtalet så är jag ansvarig för honom fullt ut =) Det är bara att jag inte kan sälja honom vidare egentligen. Och så vill de bli kontaktade om han skulle behöva avlivas då…. Läste på hemsidan att en hund varit död i 2 år innan de fick veta det….när de skulle boka tid för ett uppföljningsbesök =(

      Måste erkänna att alla mina hundar har “drabbat” mig. Och det är väl så det ska vara =)

Leave a Reply