Nu har vi gått promenad i skogen vid 3 tillfällen. Första gången är drygt 1 månad sen och då var vår “lilla runda” för jobbig för Bruno. Det var verkligen trist, för han blev mer halt och han började tugga på sluttampen av turen.  Så vi harvade på här hemma ett par veckor och för 10 dagar sen tog vi nytt mod till oss. Samma lilla runda med upptrampade stigar i snön. Och lite träningsvärk fick nog Bruno men han blev inte haltare. Och i förra veckan gick vi den rundan igen och även denna gång verkar det ha gått bra. Det går framåt!

På hemmarundorna har han fått gå lös lite mer igen. Det har blivit så många promenader i koppel, visserligen ofta flexi men ändå. Detta att behöva bromsa och hålla emot. Att dämpa glädjen och viljan att springa lite.  Med en kille som fortfarande tycker att jaga löv som blåser är det roligaste som finns. Ja han blir 9 i vår men det märks ju inte.  Så att vi kan börja återvända till skogen och även få gå lös mer känns väldigt positivt.

Det tar lång tid att läka vissa skador och det blir bakslag. Det vet jag ju. Men det blir annorlunda när det är ens egen hund och när det dessutom har dröjt innan jag hittat ett fungerande medel att ge. För jag tror det hänger ihop, att han nu blir bättre och bättre. Det får ta den tid det tar och än haltar han när han går men han blir inte sämre av att vara ute och gå utan han rör sig bättre i slutet av promenaden.

Nu simmar han en gång i veckan, han ligger i och simmar med ett par korta pauser i 30 minuter. Han kör på tills han är helt slut. Kan knappt stå på benen när han är klar men det är Bruno själv som pressar sig. Det är kul att se. Han har bättre träningsmoral än matte helt klart. Men så får han ju applåder och glada tillrop från oss på poolkanten.

Nilaq är nu klar med sitt löp så nu avvaktar vi och ser om hon blir skendräktigt denna gång. Har hon ju inte blivit tidigare gånger men löpet var annorlunda nu, gång 3, så kanske är det andra hormoner denna gång? Alltid är det nåt =)