Som vi längtat…

with Inga kommentarer

Nu har vi gått promenad i skogen vid 3 tillfällen. Första gången är drygt 1 månad sen och då var vår “lilla runda” för jobbig för Bruno. Det var verkligen trist, för han blev mer halt och han började tugga på sluttampen av turen.  Så vi harvade på här hemma ett par veckor och för 10 dagar sen tog vi nytt mod till oss. Samma lilla runda med upptrampade stigar i snön. Och lite träningsvärk fick nog Bruno men han blev inte haltare. Och i förra veckan gick vi den rundan igen och även denna gång verkar det ha gått bra. Det går framåt!

På hemmarundorna har han fått gå lös lite mer igen. Det har blivit så många promenader i koppel, visserligen ofta flexi men ändå. Detta att behöva bromsa och hålla emot. Att dämpa glädjen och viljan att springa lite.  Med en kille som fortfarande tycker att jaga löv som blåser är det roligaste som finns. Ja han blir 9 i vår men det märks ju inte.  Så att vi kan börja återvända till skogen och även få gå lös mer känns väldigt positivt.

Det tar lång tid att läka vissa skador och det blir bakslag. Det vet jag ju. Men det blir annorlunda när det är ens egen hund och när det dessutom har dröjt innan jag hittat ett fungerande medel att ge. För jag tror det hänger ihop, att han nu blir bättre och bättre. Det får ta den tid det tar och än haltar han när han går men han blir inte sämre av att vara ute och gå utan han rör sig bättre i slutet av promenaden.

Nu simmar han en gång i veckan, han ligger i och simmar med ett par korta pauser i 30 minuter. Han kör på tills han är helt slut. Kan knappt stå på benen när han är klar men det är Bruno själv som pressar sig. Det är kul att se. Han har bättre träningsmoral än matte helt klart. Men så får han ju applåder och glada tillrop från oss på poolkanten.

Nilaq är nu klar med sitt löp så nu avvaktar vi och ser om hon blir skendräktigt denna gång. Har hon ju inte blivit tidigare gånger men löpet var annorlunda nu, gång 3, så kanske är det andra hormoner denna gång? Alltid är det nåt =)

0 Responses

  1. emelie
    | Svara

    åh så härligt att läsa att det går framåt! 🙂 det verkar hålla i sig här med att det är bättre just nu, hoppas bara det fortsätter när värmen kommer och aktiviteterna kanske övar.

    • prickigahundenq
      | Svara

      Ja det verkar som om vi äntligen hittat rätt mix av träning och tillskott. Och förhoppningsvis kommer hältan att försvinna. Inbillar mig nu att han vissa sträckor ute går nästan utan att halta så han rör sig mycket bättre.

  2. Strega
    | Svara

    Härligt att det blir bättre! Heja Bruno! 🙂

  3. Matte med Clifford
    | Svara

    Vilken härlig läsning – att det går framåt, att kunna gå i skogen aldeles lös och ledig igen 🙂
    Vad skönt att du hittat något bra som verkar hjälpa! Här håller vi tummar och tassar för att det ska fortsätta bli bättre!

    • prickigahundenq
      | Svara

      Ja att vara dalmatiner och inte få springa är nog bland det värsta. Bortsett från att äta då. Men det får han ju inte heller i större utsträckning….
      Vi tackar för alla hållna tummar och tassar, de tycks hjälpa =)

  4. Monica
    | Svara

    Jag förstår att ni har längtat jag längtar också till sådant väder att man kan ta sig fram överallt utan att drunkna i snö! Och underbart att det går åt rätt håll!

    Tack för tipset med handduken han blir inte lugn men då blir vi inte rivna så då kan man hålla honom tills man fått eländet i ögonen. Även om han inte är ute efter att riva oss så blir dte ju per automatik att klorna kommer fram när han försöker fly. Stackarn!

    • prickigahundenq
      | Svara

      Vad bra att det funkade med handduken. Det blir ju inte roligare men lite mer säkert. Och går det fort är ju pinan kort =) Hoppas det går över fort.

Leave a Reply