Trettonhelgen

with Inga kommentarer

På fredagen, trettondagen, blev det promenad vid Orhem en bit söder om Stockholm. Det finns flera bra vägar att gå och vi valde nu slingan mellan sjöarna Magelungen och Flaten som är fin både sommar- och vintertid eftersom den går mycket längs vatten. För 2 år sen gick vi härliga promenader på isen med hundarna lösa men nu fanns ingen is och bara Bruno kan gå lös. Vi hade med oss fika och insåg hur länge sen vi gick den slingan. Men lilla badhuset vid Magelungen fanns kvar och där tog vi fikat och hundarna fick leta godis och tigga ostmacka. Solen sken och nästan inga möten så en perfekt start på dagen.

På lördagen åkte vi ut till Adelsö igen.  Först gick vi en promenad med hundarna och sen åkte vi och lade ett långt spår till Qilaq på en annan del av ön. På kurserna brukar jag betona hur viktigt det är att känna till markerna där man vill lägga sina spår för att inte råka ut för trista överraskningar som att hamna i ett kärr eller vid ett stup eller en extremt snårig skog osv. Och nu gick vi i en skog ingen av oss gått i tidigare, men den hade sett bra ut från vägen och det gick en vandringsled i den…..  Behöver jag säga att skogen inte var så lätt att gå i som den såg ut från vägen? Det blev ett spår på knappt 2 km och det gick i mossbevuxna sluttningar, snårig skog, stenrösen, vildsvinsbökor, älgstigar och faktiskt även en del “sagoskog”. Med hjälp av 2 gps:er hade vi ändå bra koll på området och hittade ett bra slut. Det tog oss 45 minuter att lägga.

Nästa morgon började vi med en promenad igen och sen gick vi spåret med Qilaq. Vi hade peppat varandra med att detta skulle vara spåret från helvetet så även om det var asjobbigt så var det mentalt okej.  Eftersom vi var medvetna om att spåret blev svårare än vi tänkt sa vi att vi skulle hjälpa hunden om det blev för råddigt och därför gick jag med gps:en och kunde säga när de avvek från spåret “för mycket”. Detta visade sig funka så där.

I alla fall började det med att hunden hade svårt att hitta spåret. Det hade nog sprungit en hel del vilt i området och det låg ju i en sluttning. Men sen var hon på och följde det fint en lång väg. Tills vi nådde en platå med hällar, där blev det rörigt igen. Stenröse där hon hade brått och vi höll på att bryt fötterna av oss. Och så läsa en gps samtidigt….. Men hon jobbade på och trots att hon delvis gick över i hög vittring höll hon sig nära spåret och kom sen på det igen. Nu blev det snårigt och eländigt och blött i marken och vi hade problem att följa hunden som hon ville gå och hon kryssade en hel del över spåret som igen låg i en sluttning.  Sen kom vi till en plattare del där även vandringsleden gick och vi knatade på när det plötsligt brakade till och hunden blev rädd och nästan slet sig. 2 fingrar senare, mattes inte mina , hade vi hunden igen. Första tanken var älg men jag har ju haft närkontakt med älg och de får marken att vibrera snarare än att det brakar så vi tippar på viltsvin. Inte för att vi såg det men eftersom Qilaq blev så skrämd först…. Nåja, fingrarna överlevde även om huden var avskavd (tips på lina som är garanterad riskfri att ta tag i när hunden springer fort mottages gärna!!) så blödde det inget. Här gick vi på stigen en stund jämte med spåret och sen korsade vi spåret men nu var hunden inte riktigt på utan fortsatte längs stigen. Vi gick ändå jämte spåret. Först när vi kom till spårslutet så vek vi av och gick direkt mot spåret för att hon skulle få avsluta med att hitta skanken. Och här märkte vi hur pass oexakt en gps kan vara, för där den sa att slutet skulle vara fanns det inget slut utan det låg närmare 20 m bort….. I alla fall fick fröken hitta sin skank och bli nöjd och sen gick vi till bilen igen. Det tog oss 1 timme 6 min att gå hela spåret….. och enligt gpsen gick vi mer än dubbelt så långt dvs 4,5 km när vi följde hunden…..

Så hunden var nöjd. Vi plåstrade om fingrar och tog en ordentlig fika och sen skulle Bruno och Nilaq få sina aktiveringar.

Efter den något långa promenaden och med tanke på Brunos ben bestämde jag mig för att han skulle få söka en skank istället för att gå ett spår.  Varje spår avslutas ju med ett sök så i princip fick han göra slutet. Sagt och gjort. Vi vallade av ett område, gömde skanken i en hålig sten  och sen fick Bruno söka. Filmen ligger på FB.

Och sen fick Nilaq sin sökruta. 7 saker, 2 helt nya, 2 nya och 3 favoriter. Jag gick och hämtade hunden och när vi kom var alla saker “tappade”. Eftersom hon fått vänta till sist var hon väldigt taggad och hade bråttom upp til rutan. Hon fick söka i långlånglinan, den kan man släppa utan risk. Så hon for runt och bland de första hon hittade var en helt ny lurvig sak med pip i. Lyckan var total, hon höll på hur länge som helst och lekte med den. Men sen fortsatte hon att söka. Och hon kom och hämtade belöning i den nya lurviga med pip. Så söt. Sakerna hade tappats på alla höjder: i stubbar, i buskar, hängande från en gren….. Hon hade fullt sjå. En kvart tog det väl och sen var hon trött. De sista två hjälpte vi lite men hon hittade själv. Det finns en film men den är inte uppladdad än.

Efter denna aktiveringsdag åkte vi hem med gott samvete. Och det var tyst och lugnt i bilen med snarkande hundar =)

0 Responses

  1. Cliffordsmatte
    | Svara

    Låter som en kul aktiveringshelg! Massor med motion för mattarna med 😉
    Blir jätte sugen på att jobba lite med sök med Clifford när jag läser om Nilaqs ruta!

  2. prikkeprinsessa
    | Svara

    Høres ut som dere har hatt en kjempefin helg:)

  3. Kerstin
    | Svara

    Ja inte bara hundarna var nöjda efter denna helg =) Och fy vilken dålig kondis jag har nu när vi segat runt så med Brunos ben. Nu blir det ändring!!

    Att gömma och leta saker är väldigt roligt! Man tager vad man haver, eller vad hunden tycker är skoj att hitta. Bruno skulle inte tycka om att hitta vanliga saker, möjligen bollar, men skankar är skoj!! Och Nilaq tycker ALLA saker är superskoj men allra bäst är pipisar =) Då kan hon döda dom…..

  4. Strega
    | Svara

    Flitens lampa lyser verkligen hos er! Och vad mycket lättare det är med spårandet när inte snön ligger meterdjup i skogen! 😉

  5. Kerstin
    | Svara

    Ja det är väl det positiva med barmarken =)

Leave a Reply