Varför dalmatiner?

with Inga kommentarer

DalmatinerVid det här laget har jag tappat räkning på hur många gånger jag fått den frågan. Varför dalmatiner?  Det är bra att folk ställer frågan, jag önskar bara att alla som ska köpa hund ställde sig frågan om varför man vill ha den rasen eller den hunden.  Många tycks fortfarande gå på utseendet mer än något annat. Andra går på vad man hört om den, som t ex vaktar bra, lättlärd, funkar med barn. Att det ligger en hel del arbete bakom verkar inte så många uppfatta, man köper en hund av den och den rasen/typen för att få ett utseende och en egenskap.

När jag stod i valet och köpa hund var jag ganska ordentlig. Jag började med storlek. Raserna jag då fick fram var springer spaniel, irländsk terrier, schnauzer, storpudel, dalmatiner och airdaleterrier. Efter det ringde jag uppfödare för att höra mer om rasen. Då föll terrierna bort, de kändes för krävdande. Sen åkte jag och tittade på hundarna på utställning.  Då föll schnauzern bort,  det var hysteriskt runt ringen, och pudeln pga pälsen. Efter det kollade jag in hundar i parken. Där rök springer spanieln för de var så hormnonstinna. På nåt sätt blev dalmatinern kvar och jag fick ett gott intryck av både ras och uppfödare. Hälsade på en valpkull hos en tjej som hade både tik och hane och där insåg jag att det nog var min ras.

Sen blev det till att åka och titta på valpar men jag fastnade inte för någon. Tills tjejen med valpkullen tipsade om ett par lite äldre valpar i Uppsala. Där mötte jag min Nelson. Uppfödaren Helena förhörde mig noga och nästa morgon ringde jag och vi bestämde en tid för hämtning. Trots det ganska grundliga förarbetet upplevde jag många överraskningar, t ex  doftintresset och vaktandet. Skälla på dörrklockan var okej, att springa och skälla på joggare inte okej.  När jag lärt mig hantera detta kom jag att uppskatta dessa egenskaper.

Det var under utbildningen till hundkurator som jag insåg hur olika hundar ändå är och hur bra dalmatinern passade mig. Men det var även där jag upplevde hur svårtränade de anses vara och där jag flera gånger fick frågan om jag inte ville ha en “bättre” hund……

När jag sen höll kurser kom många dalmatinerägare och tidvist höll jag kurser enbart för dalmatiner. Av dom fick jag bekräftat att synen på rasen inte var den mest positiva.  De var “omöjliga”, “dumma”, “aggressiva”, “tröttnade fort” m m. Konstigt nog hade ingen dessa problem på mina kurser….. Allt handlar ju om att anpassa träningen till hunden. Svårare än så är det faktiskt inte. Och bara proppen släppte,  dvs att hundägaren och hunden fick roligt i träningen och kunde se framsteg, var det flera som hittade roliga aktiviteter och kunde även fira framgångar på tävlingar.  De vände allt till möjligheter, belöningar, variation och omväxling.  Då finns ingen bättre hund än dalmatinern!

Nu är jag inne på min tredje och alla har varit olika. Med Bruno är det lite annorlunda eftersom han ändå var 6 år när han kom och helt utan erfarenheter. Men gamla hundar kan lära sig att sitta och precis vad som helst!

Leave a Reply