Året 2021

with Inga kommentarer

Det blev inte så mycket bloggat i år men en sammanfattning blir det!

Året började tungt. Nilaq dog i december 2020 och det var svårt att vänja sig att vara hundlös. Jag tittade ganska snart efter en ny kompis men på dalmatiner -sidan fanns inga kullar och inga passande omplaceringar heller. Tittade även på olika organisationer, fyllde i några ansökningar men det blev inget. Jag fick ju ändå träffa hundar i jobbet och på helgerna blev det skogspromenader med Qilaq, Nilaqs syster, och hennes matte. Dock vart de tvungna att åka norröver i slutet av mars. Inte visste vi då att det skulle dröja länge  innan vi sågs igen….

Jobb var det i alla fall gott om så här med alla nyblivna hundägare så jag hade att göra. Förutom valp- och vardagsträning drog första Hoopers-kursen igång i februari vilket var superkul. Och samarbetet med SiriusHundcenter fortsatte även detta år.Det blev flera kurser under våren. I slutet av mars blev det prova-på-dag i Hoopers i Enköping i och med vårt samarbete Nöjda Nosar – Furface – Prickiga hunden. Superkul!

I mars fick jag kontakt med en dalmatineruppfödare med en lovande kull på g och fick äntligen ställa mig på kö. Den 21 april föddes kullen och bland 13 valpar fanns flera hanar. Jag tänkte mig en bruntecknad hane men ville hålla öppet för “rätt” individ.

Tyvärr var det även en del sorg under våren. Min moster dog och vi var på begravning i april. Allt corona-säkert men vi fick i alla fall samlas en stund och minnas henne. Vi är ingen stor familj så varje förlust känns. Och i år har det känts extra viktigt med familjen när världen varit så upp och ner.

I maj var det flera hooperskurser igen, nu på SBKs Stockholmsavdelning och BK Nacka. Jättekul och flera av deltagarna fortsatte med träningen och även instruktörsutbildningen.

På den roliga sidan fick vi fira mammas 93-årsdag och brorsonens konfirmation i maj. Mitt i världskaoset kunde vi samlas i liten men glad skara. Jag åkte också och tittade på valparna. Att sitta med 13 valpar på 4 veckor är en underbar upplevelse. Efter en och en halv timme var jag ganska säker på vem som var min och på väg hem i bilen visste jag. Så hemma igen kontaktade jag uppfödaren och sa att “Marwin” var min. Och så blev det.

I juni var det fullt upp att “jobba undan” och förbereda hemma. Senast jag hade valp var 2009…. Tandläkarbesök, fotvård och allt annat fixades och så hade vi en prova-på-dag i Sandviken i slutet av juni, denna gång Från Nej till JA! Lekar för bättre inkallning. Passade också på att träffa en “utflyttad” kompis.

Och sen var det dags att hämta valpen! Alldeles lagom till midsommar. Samtidigt drog Svenska Hoopersklubbens instruktörsutbildning igång. Digitalt förstås. Passade jättebra med valpen.

Juli ägnades åt grundläggande valpträning. Att bli trygg i närmiljön, besöka familj och vänner och hänga, att träna hantering, ja att landa och bonda med mig. Efter någon vecka bytte jag namn på valpen, det fick bli Melwin – vän och vapendragare.

Melwin visade sig vara orädd och framåt med mycket energi men även en förmåga att koppla av. Fantastiska egenskaper som jag vill behålla. Det var varmt och Melwin kastade sig glatt i plurret, en riktig badhund visade han sig vara. Vem han än mötte så charmade han dom fort. Mitt i all glädje lämnade Qi denna jord och återförenades med sin syster.

Augusti kom och Melwin fick börja följa med på jobbet. Det gick över förväntan. Det var mest privata träningar och hooperskurser, bl a två för Podengo friends. Så kul med en för mig ny ras.

September fortsatte i samma anda, nu kunde Melwin även stanna hemma ibland. Min födelsedag firades i liten skala hos mamma. I slutet av månaden hade vi ännu en tematräff Från nej till JA! nu i Stockholm. Stort intresse och superkul. Och Melwin fick visa några av lekarna!

Samma helg åkte mamma in akut på sjukhus och efter några dagar på SÖS konstaterades lunginflammation och hon fick flytta till geriatriken. Mamma som hela året kämpat på med olika krämpor och trötthet var nu riktigt dålig och ett tag trodde jag att det var slutet men hon kämpade sig tillbaka och efter några veckor var hon hemma igen. Det krävdes dock mycket hemtjänst och både jag och min bror var väldigt involverade i kontakter med myndigheter, vården och hemtjänsten. Hennes syn och minne är drastiskt sämre och tillvaron är inte så lätt. Det tog på krafterna. Melwin var inne i en bitperiod och det blev stundtals lite mycket och jag mådde själv inte så bra. Men jag hittade åter till meditation och mindfulness.

I oktober började vi på viltspårskurs och Melwin var superduktig, både spårsäker och uthållig. Bara sista gången gick det inte bra men vi skyller på hormonerna.

Melwin fick även börja simma då längre promenader,  lösspring med andra hundar och hans snabba växtkurva ledde till dålig koordination och han började sträcka sig.

Förutom vanliga träningar blev det även hooperskurser på SBK igen. En för nybörjare och en fortsättning! I november blev det fler hooperskurser, nu inomhus, bägge fortsättningskurser, en för podengos.

I december var det mest privat träningar, en del rehab och “övrigt” som det ofta blir till årsskiftet. Melwin blev 8 månader och en riktig tonåring.

Sammanfattningsvis har året bjudit på mycket jobb, mycket oro kring mamma, mycket glädje med Melwin och nya insikter både för egen del men också vad gäller omgivningen….

Nu blickar vi med tillförsikt och i positiv anda fram mot ett bättre 2022!